En del fotografer omhuldar den där lekfulla tanken att man så gärna vill se hur saker ser ut på bild. Hur ser en komplex verklighet ut när den hamnar på ett litet papper? I bästa fall så händer det där magiska; att fotografiet öppnar upp sig och för in betraktaren i en aldrig tidigare sedd verklighet. Men… det där låter väldigt högtidigt och pretentiöst och Hedströms fotografi är raka motsatsen till det.

Men man skulle kunna börja så här: Det är nyfikenheten som driver fotografen Åke Hedström, och den där nyfikenheten har varit en envis motor i hans fotografi i över femtio år. Boken börjar med ett porträtt, slarvigt men säkert taget i flykten. Det föreställer mentorn, förste arbetsgivaren och fotografen Sten Didrik Bellander. Bilden togs 1956.

Allt kunde ha blivit annorlunda. Om inte Åke gått förbi det där skyltskåpet på Drottninggatan 80 i Stockholm, och om inte Bellander några dagar senare hade anställt honom, så hade den svenska handelsflottan fått en duktig kapten. Om allt detta berättas i ett självbiografiskt förord samt i en kortfattad kronologi i slutet av boken.

1959 får äntligen kopisten Nils-Eric Frigren sin rättmätiga plats i fotohistorien. Han porträtteras vid ett cafébord i en paus från mörkrumsarbetet i Georg Oddners ateljé.

1962 träffar Hedström på en äldre arbetare i Göteborg. Gör ett vackert porträtt ( med Hasselbladaren?).

1969 skildras gatulivet i New York med en Canon Dial. Halvformatsbilderna kopieras i par.

Mitt i det snabba impulsiva bildflödet ser man att det finns ett allvar, en slags noggrannhet och formkänsla. Det är endast med svårighet man kan skilja ut jobbilderna från de bilder som bara är tagna av nöje och nyfikenhet.

1986 i Italien sitter en man på ett tåg och sover. Både mannen och det soldränkta landskapet fångas med en panoramakamera.

1992 står Ola Billgren i helfigur i ateljén. Med rock med uppvikt krage och läderportfölj ser han ut som en skattmas.

2004 besöker Hedström Medelhavsmuseet i Stockholm, gör en bild av klädhängare vars skuggor dansar omkring på väggen.

Att läsa den här boken känns lite som när man gått upp på vinden och hittat en bortglömd koffert med bilder från ett helt fotografliv. Ett liv där fotograferingen har varit en nödvändighet, både som jobb och nöje. Jag tycker om att bilderna är små, det tvingar läsaren att tränga in i boken, hänga över sidorna med näsan tätt intill.

Barnen Truls, Emma och Sofia dyker upp här och där. Likaså kvinnorna, Maud och Kim.

I slutet av boken skymmer det över Malmös symbol Torson, på trädgårdsbordet samlas vissnande växter och blommor (2009). Kanske det är sant, som någon sagt, att när fotografer blir äldre föredrar de att fotografera blommor!

P.S. Den fina barndomsskildringen om Hedströms dotter Emma finns fortfarande att få på antikvariat. Boken heter Emma.