Hans Hammarskiöld är en fotografins stålfarfar. I över sextio år har han fångat verkligheten på film och papper. Och han är dag, åttitre år gammal, fortfarande igång med nya utställningar och böcker. Fortfarande arbetar han i mörkrummet.

Han började fotografera redan under fyrtiotalets första år. Tillsammans med några kamrater levererade han omslagsbilder till veckotidningar som Hela världen och Vårt hem. Detta gav pojkarna möjlighet att träffa söta flickor som gick på flickskolorna Nya Elementar och Lyceum på Östermalm. – Vi kunde välja och vraka, och ingen tackade nej till våra lockande erbjudanden om att bli cover girls, säger Hammarskiöld. Efter skoltiden fick han jobb hos en av dåtidens mest framgångsrika fotoateljéer, Ateljé Uggla. Där mötte han Rolf Vinquist, chefsfotograf på ateljén. Vinquist skulle komma att bli den som inspirerade och ledde in Hammarskiöld på en framgångsrik karriär som pågår än idag.

När Hammarskiöld, Sven Didrik Bellander och Rune Hassner 1949 tar initiativet till fotoutställningen "Unga fotografer" skrivs ett nytt kapitel i den svenska fotohistorien. Bilderna som de elva unga fotograferna visade var av ett helt annat slag än de romantiska stämningsmättade bilder som tidigare hade varit dominerande inom den seriösa fotokonsten. Nio år senare startar några av "de unga" gruppen Tio fotografer, en sammanslutning som ofta beskrivits som en svensk motsvarighet till den legendariska bildgruppen Magnum.

Redan 1952 tog Hammarskiöld den bild han kanske blivit mest känd för. Den hoppande hästen, fotograferad perfekt mitt i språnget i ett, får man förmoda, inte alltför ljust ridhus i Stockholm. Hans porträtt på kulturpersonligheter är rikligt representerade i denna bok. Carl Sandburg, Bror Hjort, Per Wästberg, Ingmar Bergman, Rudolf Nurejev och många andra är avporträtterade. Det sägs att yrkesfotografer aldrig fotograferar på fritiden. Hans Hammarskiöld är i så fall ett undantag, hans barnbilder är närgångna och poetiska utan att bli gulliga. På 80-talet var han en av pionjärerna när det gällde att fotografera och konstruera bildspel. Bildspel på den tiden var inte något litet bildcollage som visas i datorn. På Asea i Västerås byggde man upp en hel biograf där bilder visades genom 36 karusellprojektorer på en duk som var tolv gånger fyra meter. Cirka 3000 bilder visades med vackra övertoningar till klassisk musik. Bildspelet bestod mest av naturbilder och delar av det byttes kontinuerligt ut.

Det känns sorgligt att säga det, men trycket i denna vackra bok är inte helt optimalt. Lite för grått och lite digitalt grötigt. Jag jämförde den med den 1979 utgivna "Hans Hammarskiöld", Aktuell fotolitteratur/Fyra förläggare AB. Bilderna i den gamla boken har en mycket vackrare kornstruktur. Även färgbilderna är bättre återgivna. Så för den verkliga älskaren av Hammarskiölds bilder kan jag rekommendera den äldre boken. Den innehåller visserligen färre bilder, men en minst lika intressant text, skriven av fotografen och fotoexperten Rune Jonsson. Kurt Mälarstedts text i "Tiden och ljuset" är informativ och journalistiskt rapp men också en aning insmickrande. Boken ger en intressant inblick i ett framgångsrikt fotografliv under den analoga tidsåldern. Och bokens sista bild, en fantastiskt vacker blombild är fotograferad 2008.