Ah, Stephen King, skräckförfattaren som (sägs det) lugnat ner sig på gamla dar och försökt att bli en lite mer ”riktig” författare som inte behöver monster och spöken för att berätta en historia. Och jodå, av de fyra kortromanerna/långnovellerna i hans senaste bok är det egentligen bara en där det övernaturliga spelar någon större roll (även om berättarna i de andra kanske inte håller med). Men det betyder inte att det här är den godmodige skäggige King som skriver om baseball; i Full Dark, No Stars öser han på för fullt, bara det att fokus den här gången ligger nästan helt på mänsklig ondska – eller kanske snarare brist på godhet, vilket väl kan smälla lika högt. Ondskan triumferar där goda män intet gör, och så vidare.

Det är en våldsam, mörk samling berättelser han fått ur sig här. Det är bara i den berättelse som bygger på övernaturliga teman – ”Fair Extension”, en riktigt träffsäker satir på den gamla sälj-din-själ-till-djävulen-handlingen – som han släpper loss humorn, och även då är det för att servera en ganska bitter sensmoral; vad ska djävulen med mänskliga själar till när människan skapat religiös fanatism, krig som underhållning och kändisdyrkan helt på egen hand? Hornper vill bara ha cash nuförtiden. Resten är (med varierande framgång) rent deprimerande realistiskt; misshandel, våldtäkt, mord.

King skriver inte som Richard Bachman här, våldet är inte bara brutalitet för brutalitetens skull. Han har en poäng att göra, som han angriper från olika håll i alla fyra historierna, och han gör det ungefär så finkänsligt som King kan göra; hur våldet tillåts styra genom att vi väljer att titta bort, sprider sig som ringar på vattnet tills det infekterar allt. Problemet är inte att människan inte har någon själ, att vi ÄR onda; det är bara det att ju mer vi väljer att inte se, ju mer vi hjälper till att prata bort, desto svårare blir det att sätta ner foten och säga ifrån. Om vi gör det måste vi ju erkänna vår egen skuld i det som hänt. Det är kanske det största skräckobjektet som återstår i samhället: att just det där samvetet som förväntas göra oss goda kanske snarare gör det lättare att ignorera problemen när vi väl börjat.

Resultatet varierar, som sagt. King är inspirerad, och då blir det aldrig helt misslyckat, och efter jätteurladdningen Under The Dome känns det som om han njuter av att skriva korta, hårdslående berättelser igen. ”1922″ är kanske den mest lyckade historien här med sin blandning av Steinbeck och Poe, som inte känns mindre aktuell nu i nyfattigdomens tidevarv. ”Big Driver”, å andra sidan, försöker plocka isär den klassiska rape-revenge-historien och lyckas egentligen bara bli ytterligare en I Spit On Your Grave-variant med påklistrad 2000-talsmoral, som om King tror det är ett läxförhör om attityder till våldtäkt. Men på det stora hela är det en klart godkänd dag på arbetet för gamle Stevie.