Brevet till månen handlar om Moa, som fascineras av månen och undrar om han är ensam. Hon skriver ett brev och frågar, men den som svarar är inte månen utan Rymdcentralen: de säger att Moa ska få följa med på nästa månfärd och själv överlämna sitt brev! Det vill Moa såklart gärna göra, och glada blir också hennes föräldrar: ”Vår dotter blir första barnet på månen!” ropar pappa exalterat i TV-soffan framför uppskjutningen.

Emma Virke har tidigare gjort underbara illustrationer till Eva Lindströms bilderbok Mops som kom 2009, och här fortsätter hon i samma spår. Hennes bilder är naivt ritade, som barnteckningar men med inslag av collage; Moas klänning är en inscannad bild av en verklig rutig klänning, på det tecknade matbordet står en avfotad påse vetemjöl och i Moas rum ligger en inscannad Barbiedocka upp och ner i en hink på golvet. Bakgrunderna i bilderna är några gånger vackra vattenfärgstablåer som ser ut att vara skapade med svampmålning. Detta blandas med tusch, kritor och vanligt färgat papper, och slutresultatet blir ett alldeles eget uttryck.

Moa själv är en drömmande men också företagsam liten flicka, kanske den mest sympatiska barnbokshjältinna man sett på ett tag. Hennes ohöljda förtjusning över att få åka till månen, utan minsta inslag av tveksamhet eller rädsla, är uppfriskande och omedelbar. Den förtröstan hon utstrålar kanske också har med föräldrarna att göra: ovanligt närvarande och uppmuntrande, ömsinta och verkliga för att vara i en bilderbok finns de hela tiden vid Moas sida. Man blir glad av mycket i Brevet till månen. Detta inte minst.