Mycket av julen är för mig ett gäng fåniga traditioner som man gärna kan skippa. Därför har jag varken julgran, julkrubba eller julstrumpor hemma hos mig. Men jag minns fortfarande min barndoms pepparkakshusbak. Det var pappa som var ansvarig för pepparkaksbygget, han hade en egen ritning, som han själv räknat ut med korrekta vinklar. Det var inget avancerat, bara ett vanligt hus med fyra väggar, fönster, dörr och tak, men han hade gjort det själv, från grunden. Han var arkitekten. Det kavlades och bakades men när sockret skulle smältas och huset fogas ihop fick inga barnhänder vara i närheten för då brände man sig. Sedan dekorerades huset med glasyr och nonstop och bomullssnö.

När jag nu flera år senare återigen ska ge mig på konsten att bygga ett hus av pepparkakor måste jag såklart överträffa min pappa. Och vill man överträffa sin pappa behöver man vinkelräta vinklar och tydliga ritningar. Eftersom jag varken är ingenjör eller arkitekt behöver jag därför en bok som Pepparkakshus och mera julbus till min hjälp!

Det är en fantastisk vacker bok att bläddra fram och tillbaka i, men innan jag började själva baket fasade jag för alla redskap som skulle behövas, perfektionen i hur det skulle kavlas, skäras, gräddas och receptet på den speciella pepparkakshusdegen. Det kändes som ett projekt som genast skulle haverera. Men när jag började läsa stod det faktiskt att det gick lika bra med köpedeg och man klarar sig fint på en spetsig fruktkniv och ett rivjärn.

Första utmaningen är att välja hus att baka och bygga och det är kanske den svåraste utmaningen. Jag och min syster, för man kan inte baka pepparkakshus själv det är en omöjlighet, bläddrade fram och tillbaka innan vi bestämde oss för att göra en leksaksaffär. Inte alltför komplicerat, men ändå sött med vindsfönster och skorsten och massor med fönster. När det var gjort kom nästa hinder att passera, det faktum att man ska kavla ut degen på bakplåspapper, sen skära ut delarna och därefter lyfta hela papperet till plåten, något som inte var helt självklart när vi läste bakinstruktionen. Men en förutsättning för att delarna ska hålla ihop när dom fortfarande är deg. Sedan följer ett par kritiska moment som Pepparkakshus och mera julbus noggrant avhjälper och förklarar. Man ska grädda tillräckligt länge, platta ut och skära till när degen fortfarande är mjuk, sen ska det svalna på galler.

Vi började baket ganska sent en lördagskväll, eftersom det var just lördagskväll hade vi egentligen ingen tidspress, men när klockan började närma sig ett och vi fortfarande inte hade gräddat alla delar insåg vi att själva byggandet fick vänta till morgondagen. Slutsats: det tar fyra gånger så lång tid att göra pepparkakshus än vad man tror att det ska ta. Söndagens slutsats var att smält socker inte alls är så varmt och farligt som jag blev itutat i min barndom, det går att få på händerna utan att få brännmärken, det är inte farligt! Och som sagt, man måste vara två när man bygger pepparkakshus för att få alla vinklar och delar raka, gärna tre eftersom en behöver röra i sockret hela tiden, vi övervägde ganska många gånger att väcka min inneboende för sockerrörning men på något sätt lyckades vi ändå bemästra situationen och han fick sova vidare.

Huset blev dock klart och ganska fint med glasyr och rosa strössel på taket, om än lite vingligt och med några skarvade missöden på baksidan. Men det gör inget, står det i Peppparkakshus och mera julbus och det doftar fortfarande pepparkaka när man går förbi det. Och pappa blev imponerad, på riktigt. Jag har fortfarande pepparkaksdeg i kylen, så kommer nog att använda mellandagarna till att göra fler alster, för vem har sagt att man måste sluta baka bara för att julaftonen är över?

GOD JUL!