Här pluggar man på saker som aldrig kommer på provet. Här vinner man i armbrytning utan att någon blir speciellt imponerad. Här bakar man bullar till någon som inte vill äta. Här försöker man vara ung och glad och allmänt normal men så lyckas man visst inte alls.

Det är några rader från baksidan av Johanna Thydells Ursäkta att man vill bli lite älskad. Och redan här kommer jag in i den stämning som råder boken igenom. Med humor och en lagom dos självdistans berättar huvudpersonen Nora om hur hon anstränger sig till det yttersta för att göra rätt, men så blir allt bara skit i alla fall.

Tillsammans med sin bästa vän Jossan och sin allra bästa vän Lisa bor Nora i en liten fjuttig stad där man hänger på Sivs Liv, festar i skogen eller hänger i fyllegubbsparken. Lisa är den Perfekta Tjejen. Hon som alla killar vill ha och som alla tjejer vill vara med. Nora är kompisen som hänger med, men som ingen egentligen bryr sig om. Som inte får något hångel eller något förhållande, fast hon längtar sig desperat. Inte förrän Nora råkar flirta in sig hos Lisas pojkvän, och då blir det ändå bara katastrof.

Noras patetiskt ”lagoma” (hennes farmors uttryck) gymnasieliv (som ändå inte är så händelselöst utan mer problemfyllt) varvas med minnen från tidigare epoker i hennes och Lisas vänskap. Och tillsammans tecknar de en bild av vänskap på inte riktigt lika villkor, av känslan av att alltid vara efter och underlägsen, av en önskan om att bara bli omtyckt.

Jag antar att en stor mängd prettogymnasister skulle klanka ner ordentligt på den här boken under devisen att den precis som alla andra maintream-ungdomsböcker bara handlar om kärlek, klämmer in alla de obligatoriska ingredienserna (den coola kompisen, den äldre killen, den osannolika förälskelsen, tönten, sveket et cetera) mellan sina båda ilsket turkosa pärmar och spär på fördomarna om att ungdomar minsann bara bryr sig om sex och hångel (eller frånvaron av desamma). Men fastän jag visst räknat mig till den här överambitiösa, djupt intellektuella och lagom svartklädda grupp så tycker jag inte att den här boken är helt värdelös. Faktiskt inte värdelös alls. Nej, jag tycker att Johanna Thydell hittat något som jag saknat i många av de ungdomsböcker jag läst genom åren, nämligen humorn. Så fantastiskt bra man känner igen sig i Noras berättelse om livet! Om hur det är att vara frisk och kry och helt normal men ändå alldeles, alldeles misslyckad.

Språket är härligt ovuxet, men samtidigt inte barnsligt, och det gör det möjligt för Nora (som gjorts till jag-berättare) att driva med sig själv (samtidigt som hon kanske önskar att hon kunde ta sig själv på allvar och faktiskt hitta den där Drömmen som man sen ska ägna resten av livet åt att uppfylla). Och historien fångar på pricken känslan av att längta ihjäl sig till den där lilla stunden när någon bryr sig om en, men sen när den väl kommer så visar det sig att det är fel person. Och man får börja längta sig därifrån istället.

Det är den eviga konflikten mellan vänskap och kärlek, och den mellan känslor som finns och känslor som borde finnas. Med en härlig not-so-very-happy-ever-after-knorr på slutet. En historia om de små men stora sakerna som alla kan känna igen sig i, men med en gymnasiecynisk fräschör som piggar upp.