Årets Nobelpris i litteratur till Nina Bouraoui, menade såväl Ebba Witt-Brattström som Johannes Anyuru för någon månad sedan när svenska författare fick önska pristagare. Bara det borde säga något om hur intressant hon är, denna Nina Bouraoui, som redan belönats med Prix Renaudot-priset i hemlandet Frankrike.

Kärlekens geografi. Det är en storslaget översatt titel. Anspråksfull på ett sätt som svenska romaners titlar sällan är. Och med samma vackra omslag som alltid verkar pryda förlaget Elisabeth Grates böcker. Originaltiteln Appelez-moi par mon prénom (Kalla mig vid mitt förnamn) är inte mindre suggestiv och antyder att det handlar om ett slags förvirring eller identitetsproblem. Men Kärlekens geografi är inget missvisande namn, utan är vad den utger sig för att vara. En grumlig karta, som långsamt och med tiden växer, nöts, ändras, exploderar.
Den har ett center och sina tydliga poler.

Inuti en feber av känslor bygger ett kvinnligt jag, en författare, sin kärlek och längtan till en sexton år yngre man. En P. Han är läsaren som läst hennes utgivna dagbok och skickat ett beundrarbrev där han gett henne nyckeln till sitt liv – adressen till sin hemsida. Jaget följer karaktären P. genom den information om honom hon får via nätet. Hon studerar hans foton, läser meddelandena på hans forum och krönikorna han skriver på sin sida. På distans trånar hon, längtar, bygger rum av kärlek, fiktiva situationer, bygger en hel person. Hennes kärlek är på tryggt avstånd eftersom hon är anonym. Den är en skam, en makt, men också så genomträngande att det inte går att ta miste på att den finns.

Att skapa sig sin kärlek på distans är inget nytt. Att uppfinna en bild så nära att det går att känns värmen av en hud. En bild som blir så stark att det inte längre går att avgöra vad som är på riktigt. Eller ens om det är viktigt att det är ”på riktigt”. Sånt, tänker jag, har vi väl alltid sysslat med. Det är inte något som bara är vår tids facebookuniversum förunnat.

Men Nina Bouraouis kvinnliga jag ifrågasätter både sitt kännande och kärleken:

Jag tänkte att jag hade tagit miste, att kärleken inte finns, att den skapas av ögonblick av hänförelse och sedan skingras som en näve sand som kastas för vinden.

[…]

Kärleken verkade komplicerad. Jag lyssnade till kärleksskildringar som för mig lät som prövningar. Jag yppade inte ett ord om P., för jag ville inte dela honom med någon. Jag saknade ord för att beskriva min relation, saknade ord också för att göra mig fri från den.

Kärleken. Det vill säga den konventionella bilden av kärleken som den fysiska händelsen, med människor som har en historia ihop är inte den vi främst får i Kärlekens Geografi. I stället blir det den skimrande längtan som bryter fram genom språket som överskuggar allt. Kärlekens geografi är ett flöde som aldrig kippar efter luft. Den är som att läsa en lång prolog eller epilog, där allt det viktiga är så koncentrerat att texten inte kan brytas, för då förlorar den sin kraft.

Så stannar jag också upp en stund när jag läser Kärlekens geografi. Funderar för kanske miljonte gången på vad det egentligen är: det där kärlek. Är det längtan efter någon, att vara med någon, eller båda?

Liksom i flera av sina andra böcker har Nina Bouraoui formulerat en unik och trovärdig relation, en som inte liknar något annat. Därför tycker jag om att tänka på Kärlekens geografi som en etapp. En del i ett större arbete, där nästa del också fortsätter att ifrågasätta och omformulera. På en sanning följer en annan. Geografi blir geografier.