Island är en 103 125 kvadratkilometer stor ö mitt ute i Atlanten (Sverige är till ytan ungefär fyra gånger så stort). Landet har 320 000 invånare och närmaste grannland, som är Grönland, ligger 290 kilometer bort. Enda sättet att lämna Island är genom luften eller sjövägen. Detta är något jag hela tiden har i bakhuvudet då jag läser Steinar Bragis roman Kvinnor, som utspelar sig på just Island.

Boken utspelar något år innan den senaste ekonomiska krisen slog undan fötterna på landets finansmarknad. Att krisen ännu inte nått det Island Steinar Bragi skriver om är uppenbart, inte minst i den överdådiga lägenhet huvudpersonen Eva får låna under sin vistelse i Reykjavik. Hon, en halvt misslyckad och mer eller mindre alkoholiserad konstnär, har följt efter sin före detta pojkvän till Island för att med alla medel få honom att förstå att de inte kan leva utan varandra. Lägenheten har hon lånat av en ytlig bekant i utbyte mot att hon matar den mer eller mindre osynliga katten och vattnar de få blommor som finns i lägenheten.

Huset, ett slags ointagligt fort, visar sig vara lika svårt att ta sig ut ur som in i och Eva finner sig snart inlåst i lägenheten och förväntas där ta del i ett slags sadistiskt spel, ett konstverk, som hon själv inte kan vara med och utforma eller kontrollera.

Kvinnor är en klaustrofobisk roman, uppbyggd som en enda stor konspiration. Det är svårt att veta vem man kan lita på och ännu värre blir det då man inser att det rätta svaret är ingen. Oavsett om Eva kan ta sig ut ur lägenheten och fly från huset går det inte veta vem som medverkar i hotet mot henne. Hon har ingenstans att fly och inga flyktvägar, hon är fast i en lägenhet på Island.

En av de intressantaste diskussionerna i Bragis roman är vad som är konst och vad som är tillåtet att göra i konstens namn. Frågan ställs på sin spets i den våldsspiral som genomsyrar boken. Den mynnar ut i frågor kring konstens ställning som samhällsskildrare och på vilket sätt det är tillåtet att med konstens hjälp blottlägga de strukturer som finns i samhället. Får man till exempel reproducera de strukturerna i ett konstverk för att påvisa att de finns?

Men Kvinnor diskuterar inte bara konstens ställning och funktion, utan även själva samhällsstrukturen dissekeras och fram träder ett materialistiskt och cyniskt klimat där allt har en prislapp och där människans egenvärde och människolivets okränkbarhet har kokats ner till en marknadsmodell som är giltig och gångbar så länge det finns en marknad för den. Och ur den synvinkeln är det inte svårt att se boken som en slags allegori över ett Island just innan krisen, fasttaget som gisslan av hungriga affärsmän som inte ser till landets bästa, utan enbart vill exploatera och tjäna pengar på dess tillgångar.

Till en början tycker jag boken känns lite konstlad, riggad på något sätt. Och det är den ju också. Kvinnor är en idéroman, uppbyggd på ett explicit och tydligt sätt, men det är också en spännande och medryckande roman. Under berättelsens gång allt mer brutal. När jag läser de sista hundra sidorna mår jag fysiskt illa. Jag kan göra det ibland om något är tillräckligt rått och otäckt. Ofta tycker jag inte att det finns något självändamål i att skildra fysiskt våld så detaljerat och ingående som det görs i Kvinnor, men eftersom våldet här är med för att illustrera en poäng kan jag finna mig i det. Kvinnor är på många sätt en vidrig roman, men det är en förbaskat bra roman också.