1999 köpte Sydafrika 28 Jas 39 Gripen-plan av svenska Saab – en affär som kostade landet cirka 17 miljarder kronor. Redan då var kritiken omfattande, både i Sydafrika och i Sverige. Den unga demokratin borde satsa pengar på att bekämpa den omfattande aids-epidemin snarare än på att bygga upp ett enormt försvar, menade många, och folkrörelser i båda länderna var kritiska till Sveriges sätt att utnyttja de relationer och det goda rykte man byggt upp under decenniers engagemang mot sydafrikansk apartheid.

Snart var också mutskandalerna ett faktum. Stora belopp hade betalats ut till suspekta agenter och funnit väg ner i sydafrikanska politikers fickor. De utlovade satsningarna i Sydafrika, alla de svenska ”motköp” som skulle skapa utveckling och arbetstillfällen i landet, visade sig ofta dåligt planerade, misslycklade, korrumperade eller helt enkelt påhittade.

Journalisten Nils Resare har med Mutor, makt och bistånd. Jas och Sydafrikaaffären skrivit en lättläst bok i en komplicerad fråga. Den handlar om vad som hände i Sydafrika, men också om hur denna solkiga historia om svensk korruption snarare tycks höra till reglerna än undantagen.

Att vapenhandel är ett spel om enorma summor och med närmast obefintliga moraliska skrupler förvånar förmodligen inte särskilt många. Att svenska regeringar så ohämmat ställt både den egna integriteten och skattebetalarnas pengar, bland annat i form av bistånd, i industrins tjänst förvånar, och berör, kanske mer. Bland andra Göran Perssons stora insatser som stridsplansförsäljare framstår som – i bästa fall – oroväckande naiva och fullkomligt frampressade av det svenska försvarets ”gökunge”, flygplanet som dragit så mycket över budget att man helt enkelt var tvungen att lyckas exportera det.

Det är en viktig bok Resare har skrivit, men också vansklig. Problemet med att skriva den är att nästan ingen har dömts för flertalet av de brott den handlar om – även om det efter Resares grundliga genomgång är svårt att tvivla på vad som faktiskt hänt. Framför allt den brittiska korruptionsmyndigheten har, eftersom brittiska flygplanstillverkaren BAE också varit inblandade, utrett, men i slutänden nöjt sig med en förlikning. Inte minst i Sydafrika, där de mutanklagade hör till toppskiktet inom regeringspartiet ANC, har det varit locket på. Obekväma personer har stängts av från utredningskommissionen och utlåtanden har redigerats till oigenkännlighet. Så har svensk vapenexport bidragit till korruptionens utbredning i den unga demokratin.

Inte minst delarna om den svenska korruptionsutredningen är på en gång tröstlösa och provocerande. Här skulle inte bara Sydafrikaaffären, utom också liknande utredningar om försöken att sälja Jas i Tjeckien och Ungern liksom flera inhemska mutskandaler, utredas av överåklagare Christer van der Kwast på Riksenheten mot korruption. Det här är en myndighet där arbetet förutom av överåklagaren själv utförs av en enda polis och en ekonom som jobbar deltid. Med hög bevisbörda, stort beroende av andra länders samarbete och en preskriptionstid på korta fem år är det kanske inte helt underligt att ingen av utredningarna ledde fram till åtal.

Denna resursbrist både vad gäller juridiska möjligheter och personaltillgång har Sverige fått internationell kritik för ifrån både OECD och EU-kommissionen. Den svenska Justitiekanslern gör analysen att korruptionsenheten misslyckats med utredningen kring Jas-projektet just på grund av resursbristen. En 15 specialutbildade poliser menar van der Kwast skulle behövas, men regeringen har valt att inte lyssna på det örat och den riksdagsdebatt som Resare återger, där Fredik Reinfeldt frågas ut om varför man inte vill utreda korruption bättre, är rena Goddag yxskaft-historien. Han avsätter istället 15 poliser för att jaga ungdomar som fildelar.

Det är en liten jämförelse Resare helt lågmält smyger in, men visst är den tankeväckande. Fildelning kontra miljardmutor i internationell vapenhandel. Femton poliser och omfattande lagändringar kontra en polis och noll intresse för lagändringar. Amerikansk underhållningsindustris vinstintressen kontra mänskliga rättigheter, demokratisk kontroll och en rimlig användning av skattemedel. Hm.

Jag säger bara det. Hm.