Recension

: Frankie Machine
Frankie Machine Don Winslow
2010
Voltair Publishing
4/10

Maffiamannen efter Sopranos

Utgiven 2010
ISBN 9789197806473
Sidor 305
Orginaltitel The winter of Frankie Machine
Översättare Ulf Gyllenhak
Först utgiven 2006

Om författaren

Don Winslow föddes i New York 1953 och hade en minst sagt varierad karriär innan han debuterade som författare med sviten om privatdetektiven Neal Carey 1991. Efter en examen i afrikansk historia arbetade han som teaterchef och privatdetektiv i New York, som saffariguide i Kenya och som hiking-ledare i södra Kina. Han bor numera i Kalifornien med sin fru och son och kombinerar skrivandet med sitt stora hiking-intresse.

Sök efter boken

Alla som sett Sopranos vet att den moderne maffiakillen inte bara har det jobbigt på jobbet, även hemmet är en potentiell konflikthärd. För även om man har makt över liv och död så kan likväl tvättmaskinen sluta fungera eller så måste man plötsligt hosta upp med slantar för att frugan hux flux bestämt sig för att lägga in ett nytt kök. Ja de här problemen existerade väl även för hans tidigare kollegor, men med skillnaden att innan HBO kom på den lysande idén att även öppna upp privatlivets alla små petitesser så var ju maffian några man främst följde när de jobbade.

Huvudpersonen i Don Winslows senaste roman, Frankie ”Machine” Machianno, är helt klart av postsopraniskt snitt. Visst, han har pensionerat sig och lever numera som fisksportsbutiksägare och leverantör av linne och seafood, men även om han inte ägnar sig åt torpedarbetet så är han en invigd, en mafioso. Vi följer den hårt arbetande 60-plussaren en till synes helt vanlig dag vilket är ett utmärkt sätt att introducera honom.

Frank är som sagt omtyckt och har lite av en sheriff-roll bland fritidsfiskarna på Ocean Beach Pier i San Diego där han har sin butik. Vid lunch surfar han med sina polare varav en faktiskt är FBI-agent, han träffar sin dotter och lovar skjuta till med pengar då hon precis börjat läkarstudier, han besöker sin exfru och hjälper henne att laga avfallskvarnen och efter jobbet bjuder han ut sin flickvän på middag. Det är ett bra liv, visserligen fyllt av plikter och krav men ändå precis som en perfektionistisk före detta torped vill ha det. Men så här trevligt kan det ju förstås inte fortgå i romanen, för helt plötsligt befinner han sig i en situation där spöken från förr dyker upp och vill ha honom röjd ur vägen.

Ganska snabbt in i läsningen blir tempot högt, inte minst för att läsaren även får ta del av Frankies förflutna. Det är en balansgång mellan nu och då som lätt skulle kunna bli rörig men som Winslow faktiskt lyckas väldigt bra med. Parallellt med nutid följer vi Frankies levnadshistoria inom San Diego-maffian, vilket är en maffiafamilj som spelar någonstans strax under superettan. Här finns konflikter mellan maffians traditionalister och de mindre traditionstyngda, mellan de familjer som räknas och de som befinner sig längre ner i hierarkin och Winslow verkar vara väl insatt i ämnet.

Så var ligger då problemet? En välkomponerad maffiabok med högt tempo, skriven av en författare som verkar veta vad han skriver, bör väl rimligen tilltala den läsare som väljer att läsa en bok som heter Frankie Machine. Problemet är att Frankie är en hedersknyffel väl i klass med Clayton Farlow (Miss Ellies andre make för er som sett de senare säsongerna av Dallas) eller för hur Jan Guillous alter ego Erik Ponti skulle vara om han valt en karriär inom den organiserade brottsligheten. Frankie har aldrig dödat någon civil, han har alltid behandlat alla med respekt och efter att ha följt hans liv så verkar det som att han överhuvudtaget aldrig gjort något etiskt tvivelaktigt. Ja, minsta tendens till att han skulle ha några dåliga sidor lyser helt med sin frånvaro. Han tar hand om de sina, faller inte för frestelser, håller sitt ord och hjälper även sin FBI-polare när ett barn blivit kidnappat. Som enskilda händelser och egenskaper kan jag köpa det, men som helhet blir det mer än vad man kan stå ut med. En maffiatorped bör ju rimligtvis ha någon slags personlighetsbrist som skiljer honom från Moder Theresa.

Men egentligen är det kanske inte heller realismen som stör mig mest med Frankie, utan mer en känsla. För ska man gilla en karaktär, och det oavsett om han jobbar som maffiatorped eller är verksam i Läkare utan gränser, så måste karaktären ha vissa antydningar till mänskliga brister. Karaktären behöver ju inte vara som Homer Simpson, men han kan gärna vara som Tony Soprano. Eller som dig eller mig, eller för all del som vilken som helst av jorden sex miljarder invånare.

Oscar Rooth

Publicerad: 2010-08-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-14 11:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3843

6 kommentarer

Det låter skumt med en hedersskurk i maffiamiljö. Jag har inte bestämt mig för om jag ska läsa denna bok. Jag har lånat den från bibblan men jag har inte börjat på den än.

Pia Oregistrerad 2010-08-27 08:10
 

Vet inte om det riktigt framgick, men den är faktiskt riktigt spännande och en bok av det slag som man trots allt vill sträckläsa när man väl börjat. Jag hade väldigt svårt för huvudpersonen men allt annat är ändå vad en bra deckare skall vara.

Oscar Rooth Oregistrerad 2010-08-27 08:44
 

Tycker boken var mycket bra, ser redan fram mot fler av Don Winslow

Pelle Mouvitz Oregistrerad 2011-06-13 19:29
 

Boken e skitbra, en ann bra bok är ”I Hundarnas Våld”.

Lilleboll Oregistrerad 2011-09-18 22:12
 

”skitbra” låter hemskt perverst. Bara sjuka människor använder detta uttryck (och bara i dagens sjuka Sverige).

Karl Oregistrerad 2011-09-20 13:32
 

Skit bra bok

tommy Oregistrerad 2012-04-01 22:30
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?