Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789163866296 |
Först utgiven | 2000 och 2001 |
Pia Hagmars hästbokserie om Tess från början av 2000-talet ges nu ut i nyutgåva, och jag förstår varför. Där andra hästböcker ofta sviker glänser både första boken Drömmen om en häst och fortsättningen Drömponnyn.
Problemet med genren tycker jag oftast är de orealistiska drömmarna som går i uppfyllelse, hur lätt och problemfritt det är att ha häst och att det inte existerar någon annan värld utanför den. Men trots att Tess hittar en övergiven ponny i en hage som hon får ta hand om och att hon i den andra boken faktiskt får köpa en egen häst, blir den aldrig tillrättalagd. Tess’ föräldrar har trots allt flyttat till landet, och där kostar det nästan inget att ha en häst, och letar man tillräckligt länge så hittar man en häst som inte heller kostar så mycket.
Den enda invändningen jag har mot serien är att Tess inte kan någonting om hästar när hon börjar ta hand om Malte som är den övergivna hästen i hagen. Hon har inte gått på ridskola, knappt ens suttit på en häst. Däremot är hon morsk, modig och lite dumdristig. Och det är ju också befriande att en elvaårig tjej beskrivs så, men som hästmänniska fasar jag över allt som kan hända både hästen och Tess. Dessutom gör jag katastrofscenarier i huvudet om vad som skulle kunna hända om alla hästovana elvaåringar går och köper häst efter att ha läst den här boken … men inser att en bok måste få vara just en bok.
Som tur är skickar veterinären sitt barnbarn Majsan för att hjälpa Tess. Majsan har världen stadigaste och tryggaste fjording Ludde, som älskar att hoppa. Majsan blir Tess enda vän det första sommarlovet på landet och tillsammans lär de Tess att rida.
När skolan börjar blir vänskapen inte lika okomplicerad, Majsan är mobbad av nästan alla, blir sårad och ledsen av minsta lilla och är svår att vara vän med. Ibland tänker Tess att hon bara är med Majsan för att hon inte har några andra, i andra stunder tänker hon att Majsan är den bästa vän hon kan ha, en sån som alltid ställer upp.
När Sally, Tess’ alldeles egen häst, kommer i den andra boken borde ju Tess’ lycka vara total, så där som det är i hästböcker. Men köper man en billig ponny för att man inte har råd med så mycket annat får man en häst som inte är helt problemfri. Sally ser visserligen ut som en drömhäst, hon är vit och smäcker, men hon skyggar, är nervös och skenar för minsta lilla. För Tess, som egentligen inte kan rida, blir det självklart för mycket och den där lyckan vill inte riktigt infinna sig. Att vara hästägare innebär mest massa ansvar och hårt jobb.
Trots att jag är 26 år och borde ha växt ifrån tjusningen med hästböcker för länge sen kan jag knappt släppa böckerna om Tess, utan sträckläser och läser om igen.
Publicerad: 2010-07-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 13:20
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).