För Millan är stallet mer än en hobby och ett starkt fritidsintresse, som det är för de flesta 13–åringar. För Millan är stallet en möjlighet att komma hemifrån, bort från sin alkoholiserade pappa och deprimerade mamma. Ibland bråkar de så att väggarna i det lilla huset skakar, men ibland är det bara tyst som när pappan har somnat i soffan med ölburken bredvid sig. Och som när mamman ligger i sängen med fördragna gardiner och har ont överallt. Hemma finns också lillebror Josef, som är fem år och ofta blir kvarglömd på dagis. Som ibland blir utan middag och som alltid ligger på Millans säng och väntar på att hon ska komma hem från stallet.

Men stallet är platsen där Millan kan koppla av, slippa och komma bort. Visserligen är det tungt jobb att mocka åt fyra hästar varje dag och att städa hela stallet, men Marianne betalar Millan för jobbet hon utför. Och pengarna räcker till att köpa med en pizza hem till Josef någon gång ibland. I stallet finns också Dante, Krabat, Lucifer och Gurkan. Ibland hinner Marianne ge Millan en privatlektion på sin dressyrhäst Lucifer och ganska ofta låter Linnéa och Annie henne skritta av deras ponnyer efter träningen, när de har bråttom iväg till någon kille eller när en otålig förälder står och väntar. Självklart har Millans föräldrar inte råd att betala några ridlektioner och Millan älskar att rida, så hon säger alltid ja, och stannar kvar i stallet längst av de alla. Det dåliga samvetet att hon kommer sent hem och att Josef väntar på henne, trycker hon bort om och om igen.

Boken om Millan handlar mycket om sådant som barn borde vara förskonade ifrån: ansvar, dåligt samvete, skam och en evig kamp om att dölja för både klasskamrater och lärare hur det egentligen ser ut där hemma.

Att Millan och Josefs föräldrar älskar dem och vill dem allt väl råder det ingen tvekan om. Mamman klandrar hela tiden sig själv att hon inte duger, att hon borde banta. Hon vet att Millan får ta för mycket ansvar, men klarar inte av att ta sig an problemen. Pappan försöker kompensera sina brister, och nu följer en spoiler: därför kommer han en natt hem med en ponny i ett rep. Det blir den första hästskildring jag läser där huvudpersonen bara får en häst på ett trovärdigt sätt. Annars är en häst ingenting som man bara skaffar sig och de böckerna förlorar sin trovärdighet där. Men jag tvivlar inte när Millans pappa kommer hem onykter och skrikandes mitt i natten och lämpar över ponnyn, den som hon önskar sig mest av allt i hela världen, på henne. Att en häst kostar pengar och kräver daglig omvårdnad har han ingen aning om, inte heller att Millan aldrig kommer att kunna rida på sin shetlandsponny eftersom den är för liten för henne.

Millan är första delen i en ny serie och jag ser fram emot att läsa följande delar, trots all tragik som utspelar sig i den här första delen. Millan är en stark tjej som vet vad hon vill och måste göra. Men hur hon ska lösa problemet med den lilla Zorro kan jag i nuläget inte föreställa mig. Allt jag kan göra är att hoppas och hålla alla mina tummar för Millan att det ordnar sig till det bättre.