Ibland kan jag bara älska att slötitta på tv. Det är sådär gemytligt slött och du kan bara låta hjärnan vila medan du forslas genom en historia som du inte nämnvärt behöver engagera dig i. Sällan eller aldrig lär du dig något av relevans och egentligen är det inte ens önskvärt. I slötittandets fantastiska värld är det endast ren och skär underhållning som räknas.

Lite som att slökolla på tv är det att läsa Lisa Bjärbos ungdomsroman Det är så logiskt alla fattar utom du. Boken handlar om Ester och Johan, två ytterst vanliga tonåringar i en mellanstor svensk stad. De går första året på gymnasiet, är bästa vänner och har varit det så länge som de kan minnas. Kruxet, och den bärande historien i boken, är att vänner inte längre funkar för Johan. Han är kär i Ester.

Min avslappnade inställning till boken (och liknelsen med slökollandet på teve) grundar sig till stor del i graden av igenkänning. Även om det var några år sedan nu så minns jag ändå så pass mycket av min egen gymnasietid att jag ofta bara fnissar, eller suckar, lite igenkännande innan jag åter sjunker tillbaka och fortsätter att läsa, helt utan reflektioner och funderingar. För det är ju som så att man sällan reflekterar över det självklara och trots alla skevheter som inträffar under de där åren i sena tonåren så är de ändå en så pass stor del av ens uppväxt att det som hänt framstår som normalt. Även om en djupare grad av eftertanke nog hade varit att föredra.

Men det får vara till en annan gång. Lisa Bjärbos bok är ändå alltför mysig och gullig för att jag skall orka med djupare reflektioner och analyser. Istället lever jag mig in i triangeldramer och förväxlingar. Hela tiden med en förvissning om att det kommer gå bra. Det vet man liksom hela tiden. Att romanen inte skulle ha ett lyckligt slut vore som att förstöra själva andemeningen med den.

Så jag läser och läser och precis som det brukar gå när man skall slötitta på teve en stund slutar det med att man suttit bort hela kvällen.