Erins mamma är stridsormskötare och hon lär Erin en del om hur de mäktiga bestarna ska skötas.

När ormarna en dag hittas döda blir modern anklagad och dömd till döden. Erin är själv nära att dö när hon försöker rädda mamman, men klarar sig.

Efter en äventyrlig resa hamnar hon hos biodlaren Jon, som tar hennes till sig som elev och fosterbarn.

Jon upptäcker att Erin har en förmåga att lära sig snabbt, att förstå naturen, och att hon är oerhört musikalisk. Han lär henne allt han, som före detta lärare på en prestigefyll skola, kan. Men det Erin helst vill lära sig är att bli djurdoktor och därför skickar Jon henne till skolan i Kazaram, där hon kan lära sig det. Och där börjar nya äventyr för Erin…

Den detaljrika naturskildringen är romantisk och poetisk och uttrycker en stark kärlek till naturen. Genom beskrivningen av hur de vilda bestarna kontrolleras med hjälp av flöjter beskriver Nahoko Uehashi hur människan med våld kontrollerar naturen. Och han är kritisk till det, en ganska aktuell inställning i dessa tider av misslyckade klimatavtal. Jag tycker mig ana en viss kritik mot hela mänskligheten: hjältarna är de som vänder sig bort från samhället, och ibland uttalar sig karaktärerna om ”rötan i samhället”.

Andra viktiga frågor som tas upp är genusfrågor, etnicitet, och klasstillhörighet. I den påhittade historiska verkligheten är orättvisorna många, men frågorna är väl värda att diskutera även idag, i verkligheten.

Jag har inte läst mycket fantasy förut, min erfarenhet av genren sträcker sig inte mycket längre än till Harry Potter. Japan är inte heller mitt specialområde, jag har läst böckerna om klanen Otori, provat på att teckna manga och jag har sett de populära filmerna Det förtrollade slottet och Spirited Away, men inte mer. Alltså är jag ganska ny på området japansk fantasy-litteratur, och har inte så mycket att jämföra med. Istället ser jag mest likheter med det japanska jag kommit i kontakt med, och skillnader jämfört med det västerländska.

Fantasy-inslagen påminner mig om Otori-böckerna, det är sparsamt med magi, men människorna har särskilda krafter, gåvor. Och det övernaturliga utgörs snarare av en speciell stämning än av konkreta händelser. Något som jag även tycker mig se i den lilla anime jag sett. Det är en särskild stämning, ett särskilt sätt att berätta.

Språket är vackert och liksom klassiskt. Det känns inte så nyskapande, det är snarare som om det bygger på en lång tradition av kunskap och erfarenhet. Själva berättelsen känns enkel och liksom självklar. En lågmäld spänning och en gammaldags skönhet finns hela tiden där, både i själva historien och i språket.

Det här är första boken i serien om Erin och hennes speciella förhållande till de magiska bestarna som befolkar hennes värld. Det märks, eftersom boken är fylld av bihandlingar, som bäddar för fortsatta äventyr och gåtor som väntar på sin lösning. Inför uppföljaren är mina känslor blandade, jag skulle säkert njuta av att läsa den, men det är inget jag har ett stort behov av att göra. Och så är det även med den här boken, den är bra, men inte omtumlande, inte beroendeframkallande, inte fantastisk. En helt okej och läsvärd bok, men inte så mycket mer. Det var intressant att prova på en ny genre, men jag blev inte totalt förtrollad av den.