Vad är det som går sönder i ett land under diktatur, ett land där man inte kan lita på någon? Det där som går så snabbt att bryta ner, men är så oerhört svårt att vinna tillbaka igen. Människors tillit.

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver om den i sin Jämlikhetsanden som en av faktorerna som gör mer ekonomiskt jämlika samhällen till bättre samhällen. Tillit. Människors upplevelse av att de allra flesta människor trots allt går att lita på. Nära sammanlänkat, naturligtvis, med andra faktorer som fysisk och psykisk hälsa, brottslighet, våld, social rörlighet – och så förstås nyckelfaktorn, relativt stor ekonomisk jämlikhet.

Det finns en så vardaglig bild av det där med tilliten i ett samhälle i Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly. Jag vet inte varför just den, fastän bland många, fastnar.

När jag tankar bilen stoppar jag utan att reflektera in mitt lilla plastkort i en maskin, nästintill förvissad om att denna förutsättning för min vardagliga existens strax kommer tillbaka igen, utan att sakna något som jag inte medvetet avstått ifrån. Jag hugger tag i en slang och fyller tanken med vad jag fullkomligt oreflekterat förmodar är precis det jag är ute efter.

Det skulle aldrig falla mig in att till exempel provsmaka bensinen först och hoppas på att det åtminstone inte är urin den är utspädd med. Och däri ligger förstås en skillnad mellan min tillvaro och den som finns i Petina Gappahs unisont hyllade debutbok.

I Mugabes Zimbabwe måste bensinen provsmakas, eftersom den måste köpas illegalt, genom svarta börs-mäklare, som berättaren i slutnovellen ”Midnatt på Hotell California”.

Det är olagligt, såklart, allt det här med svarta marknaden, men de kan lika gärna anhålla varenda levande själ mellan Limpopo och Zambezi och få den saken ur världen. Det här är det nya Zimbabwe, där alla är förbrytare.

”Det nya Zimbabwe” försöker de flesta som kan ta sig ifrån. Alla skriver de hem om sin lycka och framgång i USA eller Storbritannien. En del försvinner. En del bara bränner sina föräldrars surt förvärvade pengar. Någon kommer hem i en urna. Det är emigrantöden som för tankarna till Vilhelm Mobergs Utvandrarna, men också symptomatiskt för Gappah att den ende vi får följa utanför landet, en lägre ambassadtjänsteman i ”Vår man i Genève vinner en miljon euro”, som titeln antyder, blir offer för ett Internetbedrägeri.

Det är oerhört mycket misär. Gappah gestaltar människor i olika samhällsklasser, av olika kön och i olika åldrar – dessutom under olika perioder i Zimbabwes moderna historia – men ofta är det någon som far illa. Det är skenande inflation och enorma ekonomiska orättvisor. Det är sexuellt hyckleri och spridningen av hiv/aids. Det är en man som efter trettio år på ett företag, där banken stuckit med kapitalet, får i pension tre par skor. Det är hustrur och fästmör som regelmässigt blir bedragna och smittade med hiv och i titelns Easterly, ett område med olagligt byggda hus som jämnas med marken, dör en sinnessjuk kvinna i barnsäng efter en våldtäkt.

Ändå är det inget odelat dystert intryck som Sorgesång för Easterly ger. Kanske beror det på den okuvliga livskraften som ändå finns där. Kanske på Gappahs skarpa blick och finurliga, torra humor. Kanske helt enkelt på att hon är en så skicklig berättare.

Precis alla människoöden hinner kanske inte beröra lika mycket som till exempel ”Hembiträdet från Lalapanzi”, men alla ger de en bild av en zimbabwisk vardag, som de flesta av oss förmodligen vet pinsamt lite om. Alla ställer de frågor om mänsklig interaktion och hur i hela friden man får ett samhälle på rätt köl igen. Om hur man vinner tillbaka tilliten.