Berättelserna om tidernas kanske mest kända nallebjörn har fått en uppföljare. Efter åttio år har A.A. Milnes rättsinnehavare godkänt en fortsättning, som börjar när Christoffer Robin har sitt första sommarlov. De som har läst originalböckerna minns ju att de slutade när han började skolan.

Trogen A.A. Milnes anda introducerar författaren David Benedictus en ny karaktär: I Nalle Puh var Kängu och Ru nykomlingar i Sjumilaskogen och i Nalle Puhs hörna fick djuren för första gången stifta bekantskap med Tiger. I Tillbaka till Sjumilaskogen är det uttern Lutter som är nykomlingen. Personligen tycker jag att hon är en bekantskap man både kan ha och mista. Dessutom känns översättningen av namnet fel. Engelskans Lottie the Otter får heta Lutter på svenska. På sätt och vis förstår jag översättarens val. Karaktärernas namn brukar ju anspela på deras identitet eller läten – som exempelvis Kängu, Ru och I-or. Det kändes säkert som en fullträff, men namnet får åtminstone mig att associera till Martin Luther (vilket jag i och för sig inte tror är något problem för målgruppen). I övrigt verkar översättningen vara utmärkt. Det är ingen lätt uppgift att översätta Nalle Puh.

Vad har då hänt under Christoffer Robins första skolår? På ytan är det kanske inte så mycket, men det känns som om vännerna har mognat lite för mycket sedan vi senast träffade dem. Jag kommer på mig själv med att undra om de verkligen hade sådan självdistans? Det magiska med Sjumilaskogen är ju vännernas oskuldsfullhet och förmåga att hitta äventyr i det mest vardagliga.

Boken består av tio kapitel i vilka vi bland annat får se Kanin försöka göra en mantalsskrivning, Utter starta en skola, Uggla försöka sig på en karriär som författare och även se djuren anordna två tävlingar: en stavningstävling och en cricketmatch. Tyvärr känns inte äventyren så äventyrliga och jag fick läsa boken två gånger för att komma ihåg dem.

Det märks att författaren är väl påläst och känner till A.A. Milnes värld väldigt bra. Om man står på långt avstånd och kisar lite med ögonen kan man nästan övertygas om att det är Nalle Puh man läser om, men det är det inte. Även om Benedictus berättelse bockar av alla punkter på listan över de ingredienser som krävs för att skriva en bok om Nalle Puh så saknas magin. Det kanske är just det som är problemet: att författaren bockar av alla punkter så systematiskt. Ett exempel är användandet av versaler där det inte ska vara det. Det känns väldigt ”A.A. Milne”, men man får passa sig. Om Man Överanvänder Det Greppet Blir Det Lätt Ett Irritationsmoment.

Illustrationerna däremot är helt underbara och väldigt trogna E.H. Shepards, vilket höjer betyget.

Jag vill inte påstå att boken är dålig, det är den absolut inte. Men det är ju omöjligt att inte mäta en uppföljare med samma måttstock som dess föregångare. Och jag har svårt att tro att någon minns den här boken om åttio år.