Den 15 september 2002 träffar fotografen Stefan Bladh familjen Kaplan för första gången. De bor under en motorväg i Istanbul. Han beslutar sig för att fotografera familjen. Det är början på ett projekt som i viss mån pågår fortfarande. Det hela började som en skoluppgift. Bladh och hans klasskamrater från Biskops Arnö skulle tillbringa en tid i Turkiet för att göra en skoluppgift.Han visste inte då att han skulle komma att åka tillbaks dit under sex års tid.

Familjen Kaplan består av pappa Hüseyin, mamma Ayse samt nio barn. Man lever på att tigga, samla elkablar samt gatuförsäljning. Ibland bor man utomhus med ett par stora mattor som underlag, ibland lyckas man skaffa husrum i något halvt nerrasat hus.

Bladh närmar sig familjen med en slags självklarhet, så som människa möter människa. Han väjer inte för smutsen och eländet men han romantiserar inte eller tycker synd om. När sonen Aliye har blivit påkörd av en bil tar han ett porträtt av pojken. En bild som visar vilka svåra förhållanden man lever under men som också visar på ett hopp, ”vi ger inte upp”. Pojken med skrapsår i ansiktet och fläskläpp är så långt från tavlan Det gråtande barnet man kan komma.

Det finns ett lugn i bilderna, ett ibland nästan överjordiskt lugn. Ändå är det vardagen som beskrivs, men det man saknar i materiella ägodelar verkar man ha vunnit i tid. Man lagar mat tillsammans, man sitter och pratar med vänner. Ändå förstår man att de lever ett oerhört slitsamt liv, ofta bortmotade från sina lägerplatser, slagna av polisen när de försöker sälja små paket med pappersnäsdukar.

Familjen är starkt troende muslimer. Man bekänner sig till en religiös grupp som kallas Alviter. Pappa Hüseyin pratar om sin religion:

Det är hos människorna problemet ligger eftersom de lever i blindhet och har förlorat sin kärlek och solidaritet i jakten på materiella ting.
Långt före vår tid hade människorna insikter som nu har gått förlorade. Vi beter oss mer och mer som apor. Vi måste bli människor igen.

Bladh har åstadkommit en inträngande skildring av en värld de flesta av oss inte hade en aning om att den existerade bara runt knuten från lyxhotellen i Turkiets största stad. Hans bilder är gjorda i en klassisk reportagestil, man kommer att tänka på amerikanen Eugene Richards.

Bokens utförande är väl värt att berätta om. Ett elegant svartvitt tryck med tre tryckomgångar, ett så kallat triplextryck gör att bilderna nästan har det ursprungliga fotografiets uttryckskraft.

Man kanske skulle kunna ifrågasätta den vackert linneklädda boken som skildrar fattigdom och elände. Men jag tycker tvärtom att man inte får spilla någon möda för att på ett så tilltalande sätt som möjligt berätta historien om familjen Kaplan. Det är dom värda. Och det är Stefan Bladhs bilder värda.