Det finns en ny, politisk teater som har liksom smugit sig på. Som inte reser runt med tältprojekt eller paraderar med röda fanor, men som är förvånansvärt öppet politisk. Briljant.

Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, personlig och finurligt gestaltad berättelse – och samtidigt så uppenbart en grundkurs i genusvetenskap och feminism. Briljant.

För det är väl den där insikten som vi så ofta under min livstid saknat, den där gamla 70-talsklyschan om att det personliga är politiskt. För det är ju precis vad det är.

Det politiska är i hög grad personligt i Den polske rörmokaren, en antologi med undertiteln ”Fyra pjäser om det nya Europa och solidaritetens gränser”. Det är personligt för den arbetslöse byggjobbaren som i Alexander Ahndorils ”Socialistisk tävlan” tigger och ber att få jobba för vilken skitlön som helst, men ändå blir utkonkurrerad av baltiska byggare i Vaxholm. Det är personligt för America Vera-Zavalas Hugo I och Hugo II som verkar bli lurade på sin ynkliga lön av en byggbas som aldrig dyker upp. Det är personligt för alla pjäsernas stelnade fackrepresentanter som har Internationalen som ringsignal på mobilen men inte kan få ihop någon internationell solidaritet med känslan av akut hot.

Vad som slår en är förstås hur väl dramatik lämpar sig för den här typen av diskussioner, för människors intressen hopplöst ställda mot varandra. Lena Andersson gör det på sitt karaktäristiskt träffsäkra, lite skruvade sätt i ”En svensk pitbull”, i samtalen mellan å ena sidan fackmannen Göran, den lettiska tolken Jelena som väntar på sin make som lagar taket på riksdagshuset och reklamaren Cecilia som ska hjälpa Göran att formulera hur internationell solidaritet går ihop med att göra sig av med balterna.

Det är lätt för dig att sitta här och säga ”dom där stackars balterna”. Dom kommer aldrig hit och tar ditt bekväma jobb på det här svala kontoret. […] På grund av språket. Era jävla ord! Man behöver inget språk för att täta taket på riksdagshuset. Man behöver en kropp. Och det har varenda idiot på det här klotet. Ett par händer. Ett par ben! Som dom säljer till lägstbjudande. Men vänta bara tills språket blir konkurrensutsatt. Då får vi se hur fin moral ni har.

Maciej Zaremba fångar också motsättningarna skickligt i sin monolog ”Dialog med ett spöke”. Här är det en ensam skribent som skrivit något om polska rörmokare och som nu sitter och försöker hantera olika läsarreaktioner. I ett otroligt enkelt och avskalat upplägg lyckas han inkorporera ett myller av röster, läsarreaktionerna såväl som skribentens egna när han är sarkastisk, retorisk, förlöjligande, förstående, beskyllande och skyldig.

Framför allt kämpar han med svaret till rörmokaren Ingemar som skriver att det var rätt att försöka slänga ut letterna från Vaxholm – lite tråkigt är det att samtliga pjäser tycks kretsa just kring lettiska byggjobbare kontra svenska fackgubbar – eftersom ”det är arbetsgivarna som tjänar på låga löner” och ”Lika lön för lika arbete är grundstenen i ett rättvist samhälle.” I svaret kommer Zaremba åt själva den begränsning som finns i pjässamlingens undertitel om ”det nya Europa”:

Gå runt i din våning, vänd på stereon, lyft på mattan, glutta i … skorna och kolla varifrån de kommer. Skulle du få råd med dem om de som gjorde dessa saker hade samma lön som du? Eller tycker du kanske att det inte hör hit?

[…]

Det går inte ihop, Ingemar. Vi protesterar inte mot svältlöner utomlands. Dem njuter vi av, som konsumenter. Men när de kommer för nära – då blir vi upprörda, som producenter. Om de här (lyfter fram ena handsken) gjordes i Borås av en jobbare som fick tre spänn i timmen, det hade blivit blockad och bojkott och teveprogram… Solidaritet – Wow! Men när de görs i Lettland eller Kina av samma människor – puh… vem bryr sig…

Nog har solidariteten gränser, alltid. Den här skrämmande enhetliga bilden av facket som en oändligt defensiv, lönnfet, medelålders man som heter Göran känns igen från fackböcker som Stina Blomgrens Svart notis. Det är en farlig väg att gå, den som Jelena får problem med när hon ska tolka för Lena Anderssons Göran-variant:

Jag tänker på en mening jag inte lyckades översätta korrekt igår. Det var nån av dina kolleger. Jag förstod inte vad han sa. Eller jag förstod allt han sa men det hängde inte ihop. Det handlade om facklig solidaritet. Fast innebörden blev liksom tvärtom.