Det finns en ny, politisk teater som har liksom smugit sig på. Som inte reser runt med tältprojekt eller paraderar med röda fanor, men som är förvånansvärt öppet politisk. Briljant. Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, […][...]

Barn som inte får gå i skolan. Cancersjuka som inte får vård. Maria Borelius svarta hemhjälp och fackföreningar som agerar poliser och ser till att kasta ut exploaterade arbetare med huvudet före. Mord som knappt utreds eftersom offren officiellt inte finns. Då och då sipprar en bråkdel av papperslös tillvaro igenom, blir löpsedlar och nyhetsnotiser. […][...]