Vad är meningen med att ha hund, frågar sig Åsa Nilsonne. Vad är meningen med att läsa en bok om hundar, när man själv inte har hund, frågar jag mig själv. Jag har aldrig varit en hundmänniska, snarare har jag varit rädd för hundar. Men Zelda och meningen med att ha hund är ingen vanlig hundbok. Det är en bok om en hund och en människa, och en människa är jag ju i alla fall, så kanske kan jag lära mig något ändå.

När Åsa Nilsonnes hund Nestor dör blir hennes liv tomt, hon har alltid haft hund, och nu när barnen är vuxna känns livet utan hund extra tyst och tråkigt. Därför bestämmer hon sig för att skaffa en ny hund. Efter mycket funderande hamnar till slut Zelda i hennes hem.

Zelda är en kinesisk nakenhund med päls, en liten valp som bara väger ett par kilo. Hon är gulligheten personifierad, men också ängsligheten och rädslan: allt är så mycket större än hon själv. Genom Zeldas och hennes ägares ögon får jag som läsare en inblick i hur det är att vara en liten, söt hund.

Det här är en självbiografisk bok om författarens första nio månader med sin nya hund, illustrerad med fina och talande bilder av Ulla Montan. Den är personlig, men inte utlämnande. Dess kopplingar till andra kulturella och historiska fenomen gör den också intressant för andra än bara de närmsta vännerna. Jag lär mig hur människan och hunden från början hittade varandra, jag lär mig att se likheter mellan människor och hundar och hur de ska behandlas. Och jag lär mig hur tålamodsprövande det kan vara att plötsligt ha en ny individ att anpassa till sitt liv och att anpassa sig efter.

Nilsonnes sätt att göra allt till vetenskap tycker jag är intressant, men ibland på gränsen till frustrerande. Alla känslor, tankar och beteenden har en naturlig förklaring, menar hon, även om vi som människor inte ser den på en gång. Jo, det kan nog stämma, men det förtar något av känslan att veta att det där som vi tror är tillgivenhet hos djuret egentligen har att göra med hur dess syn- eller luktsinne fungerar.

Boken väcker en hel del intressanta frågor, även för mig som egentligen är mer katt- än hundmänniska. Får man vara så feminin som Zelda? Vad spelar könet för roll när det handlar om hur man behandlar sin hund? Hur ser världen ut när man är liten, vad är läskigt och vad är intressant? Hur vet man om man valt rätt? Kan man lära sig att älska en individ, eller måste kärleken finnas från början? Och hur är det med relationen mellan sorgen efter en bortgången vän och kärleken till en ny?

Zelda gör mig glad i magen, man kan inte låta bli att älska en sådan söt liten hund. Men hon får mig också att tänka efter. Jag gillar bokens blandning mellan vardagshändelser, vetenskap och historia. Det är en lagom bra bok att koppla av med när man känner sig lite ensam och frustrerad över livet.