”Amatör” lär ju betyda ”en som älskar” eller något sådant. En amatör gör med andra ord inte det hon gör för pengar, utan av kärlek. Ett fint, om än inte alltid allmänspråkligt, uttydande.

Och det sägs att vi lever i amatörernas tidsålder. På Internet är alla (eller ja, alla som har tillgång till Internet) författare, kunskapare och eventuellt huvudpersoner i sina egna berättelser. I antologin Noll Noll. Decenniet som förändrade världen heter avsnittet om Internet ”Amatörerna” och är en solskenshistoria om demokratisering och uppror. I Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor, en annan nyutkommen antologi från samma förlag, menar till exempel Linda Skugge att professionella skribenter ändå har så taskiga villkor. Det är i det ickekommersiella skapandet framtiden ligger.

Skugges text är inspirerande på så sätt att den ger ett högst konkret alternativ till girigheten som alltings motor. Hon pekar helt enkelt på hur mycket fantastisk kultur som produceras utan ekonomiska incitament. Och det har hon ju rätt i.

Jag tänker på alla omkring mig – här på dagensbok.com bland mycket annat – som skriver, tecknar, gör musik, sjunger, arrangerar konserter, uppläsningar och kulturfestivaler, är med i amatörteateruppsättningar eller studentspex och driver gallerier – bara för att det är roligt eller för att de har något att förmedla. Och när man formulerar det på det viset: vill man inte hellre läsa någon som har något att säga än någon som bara försöker få ihop till hyran?

Nja. Så svart-vitt är det ju förstås inte. Med eller utan lön för vårt skrivande, eller vad det nu är, så måste vi ju allihop få ihop till hyran. Och vi måste ha tid för att över huvud taget kunna skriva eller utveckla vårt skrivande, eller vad det nu är vi tycker är roligt och givande att göra.

Och det där med tid är intressant. Inte minst ett valår och under en period när somliga vacklar under större och större arbetsbördor medan andra far illa för att de inte får vara med alls. Varje gång vi säger ”Ah, men pengar är ju inte det viktigaste!” så tenderar det att gå ut över dem som har mindre. Att pengar inte är viktigt är något man kan unna sig att tycka när man har dem.

En av vinterns mer udda boksläpp bär titeln Jämlikhetsanden, vilket väl bara slås i vaghet och new age-associationer av originalets The Spirit Level. Men skit i det och fokusera på undertiteln ”Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”. För det är vad författarna och hälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett diagram för diagram demonstrerar.

Ekonomiskt mer jämlika samhällen genererar mindre fysisk och psykisk ohälsa, mindre våld, mindre kriminalitet, mindre missbruk, mindre fetma, mindre tonårsgraviditeter. De har effektivare sjuk- och kriminalvård, större social rörlighet och större jämlikhet mellan könen. De bedriver bättre miljöpolitik och ger mer i bistånd. Spädbarndödligheten är lägre och barnen har det bättre. Människor har bättre utbildning, lever längre och litar mer på varandra. Och så jobbar de mindre.

I alla de (i-)länder som författarna undersökt går dessa mönster igen och märk väl: det är inte de ekonomiska förutsättningar i sig som gör samhället bättre. Det är fördelningen människorna emellan. Över en viss gräns blir tillväxten nämligen meningslös som välfärdsfaktor, menar författarna, och det är hög tid att släppa den föreställningen. Tillväxt skapar bara onödiga miljöproblem och konsumtionshets vi mår dåligt av.

Inget av det där är kanske direkt nyheter, kan man tycka, även om det här är snyggt förpackat i lättbegripliga diagram. Men det måste det väl vara, om man ids låna valrörelsen ett öra?

Det här är inte en i första hand politisk sajt. Det är en litteratursajt och jag har referat till ett par intressanta nyutkomna böcker. Jag ska inte säga nästan något alls om varför i hela helskotta det råder nästintill politisk konsensus kring att den ekonomiska krisen (och klimatfrågan? och välfärden?) löses bäst med mer jobb och mer tillväxt och varför vi inte snarare kunde dela på de jobb som finns och prioritera lite annorlunda.

Jag ska nästan inte nämna att den omhuldade ekonomiska tillväxten i världen inte sällan består av sådant som går rakt på tvärs med mänsklig välfärd och mänskliga rättheter, som vapenhandel, trafficking och droger. Nästan inte heller det mer triviala faktum att vi ägnar väldigt mycket tid åt att producera saker vi egentligen inte behöver, så att vi kan få pengar och själva köpa lite mer av de där sakerna vi egentligen inte behöver.

Jag ska bara ytterst stillsamt reflektera över hur mycket annat trevligt vi kunde göra om vi hade – eller tog oss – lite mer tid. Saker som av inga eller väldigt små ekonomiska resurser faktiskt skapar välmående och motverkar ohälsa. Som att sprida kultur eller kunskap på Internet, sjunga i kör eller bara i badrummet, läsa en bok och kanske diskutera den med en vän, baka eller laga mat, producera nya eller leka med redan befintliga barn, klappa något husdjur eller pyssla ihop något. Av garnstumpar eller funderingar. Och så kanske dela det med någon. Här eller annorstädes.