Recension

: Det postsekulära tillståndet
Det postsekulära tillståndet: religion modernitet politk Ola Sigurdson
2009
Glänta Produktion
6/10

Religionens återkomst?

Utgiven 2009
ISBN 918613308
Sidor 456

Om författaren

Ola Sigurdson arbetar som professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet samt frilansande kulturskribent. På senaste har han deltagit återkommande i Teologiska rummet i P1.

Sök efter boken

Så är det det där ”post”-ordet igen. Vad betyder det? Egentligen? Jag sitter och bläddrar bland mina skolpapper och hittar plötsligt några anteckningar om den egyptiske litteraturvetaren Ihab Hassan. Enligt honom är ”post” inte bara en beteckning på ett efter. Det kan också betyda en tendens inom. I sin berömda uppsats ”Mot ett begrepp om postmodernismen” målade han upp en bild av modernismen som ett palimpsest där den övre, expressiva texten ständigt hotades att frätas sönder av en undre, kritisk text. Denna undre text var postmodernismen. Det postmoderna beskrev han därför som en självnedmonterande impuls inom modernismen; en slags kritisk självreflexivitet som legat där latent från första början. På så sätt kunde han svara på frågor som hade plågat honom: hur kom det sig att vissa tidiga modernistiska texter var så fragmenterade? Varför var huvudpersonerna så lösa i konturerna hos till exempel James Joyce? Jo, svarade Hassan, för att de i själva verket var postmoderna och därför måste vi omförhandla deras betydelse i litteraturhistorien.

I Ola Sigurdsons bok Det postsekulära tillståndet är Hassans definition av ”post”-ordet överfört till en teologisk kontext. Han menar att vi måste omförhandla begrepp som ”religion” och ”det sekulära” – jag ska snart förklara varför men först något om bakgrunden. Enligt Sigurdson, som är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet, lever vi i ett samhälle dit religionen är på återtåg. Eller snarare, där religionen fått en ”ny synlighet”. Den katolska väckelsen i Sydamerika, islamiseringen i mellanöstern och den europeiska nyandligheten är några exempel som kan nämnas; världen håller helt enkelt på att bli lite religiösare och sekulariseringen tycks ha åkt på en backlash. Eller? Enligt Sigurdson är förklaringen mera komplex än så. Snarare än en backlash handlar det om en reaktion på ett problematiskt samhällskontrakt där religionen förpassats till det ”privata”.

Vad händer om man skiljer mellan politiska och religiösa övertygelser, frågar sig Sigurdson i bokens inledning? Gör det att religionen successivt försvinner? Eller handlar det snarare om att man gör den ”kroppslös”? Sigurdson argumenterar för det senare. Han frågar sig exempelvis hur man ska göra för att förvandla ett påstående om att alla människor är lika inför gud till ett opolitiskt påstående? Blir inte det bara en form av ”politisk förträngning”? Jo, hävdar Sigurdson, dessutom en farlig sådan. Den riskerar nämligen att skapa fundamentalism. För fundamentalismen är en konsekvens av sekulariseringen och en reaktion på frånvaron av ett politiskt erkännande av den religiösa tillhörigheten. Således ett tämligen modernt fenomen.

Så skriver alltså Sigurdson i polemik mot vissa debattörer som hävdar att fundamentalism är drömmen om en tillbakagång. Fundamentalism är snarare ett globaliserat fenomen vars universalistiska anspråk vore fullkomligt främmande för äldre tiders religion (korstågen till trots). På så sätt pekar Sigurdson också på att religionen är en social konstruktion som varje tid måste omförhandla. Vi måste sluta, hävdar han, betrakta religionen som något anakronistiskt och otidsenligt och det kan vi bara göra genom att dekonstruera idén om sekulariseringen. Och här är vi alltså tillbaka till Hassans palimpsest. Liksom Hassan menade att vi under den modernistiska texten kunde finna den postmoderna menar Sigurdson att vi kan finna den postsekulära under den sekulära och tvärtom. Det räcker bara med att skrapa lite på ytan. Som exempel tar Sigurdson FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och hur man bakom den kan finna den kanoniska rätten. Eller hur man i Luthers idé om de två regementena (det världsliga och det andliga) kan finna en föregångare till sekulariseringen. Kontentan blir att projektet att skilja mellan kyrka och stat inte innebar att man skilde mellan politik och religion.

Sigurdsons bok är ett maffigt verk på över 450 sidor, skrivet på en tjusig vetenskaplig prosa. Sin styrka har den i språket: Sigurdson skriver i en kontinental filosofisk tradition vilket gör honom misstänksam mot på förhand stöpta begrepp. Det gör att han har lätt att bryta sig ut ur den samtida, ganska tradiga religionsdebatten. Samtidigt har boken en del svagheter. Framförallt lider den av något jag skulle vilja kalla en akademisk baktunghet. Det innebär att Sigurdson ofta inleder meningar med ”redan Augustinus sade” vilket visserligen ger ett bildat intryck men samtidigt får boken att tappa fokus. Det är synd på ett så intressant ämne.

Rasmus Landström

Publicerad: 2009-12-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-03 13:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3569

2 kommentarer

Jag håller med om att språket ofta är baktungt. Det akademiska skrivsättet där man försöker gardera sig mot kritik genom att i olika former skriva ”kanske” stoppar upp läsningen och gör den ansträngande.

Ola Sigurdson skriver på ett ställe att humor är något som teologin mer borde använda och jag saknar mer av den varan i hans egen bok men någon gång blixtrar det till. När Sigurdson attackerar nyandligheten tar han hjälp av Slavoj Zizek som menar att privatiseringen av religionen har förvandlat religionen till vara. Nyandlighet eller livsstilsideologi med förlorad koppling till traditionella religiösa gemenskaper. Från monoteism till moneyteism!

När han jämför kristendom med kapitalism får också den förhärskande nyliberalismen sig en känga:
transcendens = kapital
religiös gemenskap = marknad
fromhet = förväntad avkastning
rit = konsumtion

Björn Landström Oregistrerad 2010-03-22 13:52
 

Även jag instämmer beträffande den akademiska tendensen till eviga, baktyngda, reservationer. Å andra sidan finns det en motiverad skillnad, menar jag, mellan akademisk prosa och mer populärt inriktad polemik eller (rentav) mission. Det där med humor är en av mina personliga käpphästar. Jag är faktiskt rädd för människor utan humor. Zizek är både direkt och indirekt humoristisk. Så också exempelvis religionssociologen Peter L. Berger. Humor kan för övrigt vara inte bara avväpnande och befriande, utan även kreativ i det att den ställer förstelnade perspektiv mot varandra eller på huvudet.

Carsten Palmer Schale Oregistrerad 2010-07-31 17:19
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?