”Naturen är en klaustrofobisk skördekalender” står det på baksidan av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman. Och ja, det är den ju. Vart man än kommer finns det natur. Vad vi än gör är det alltid i någon mån sprunget ur naturen. Det är svårt att dra gränser för naturen. Alltså är den klaustrofobisk.

Klaustrofobiskt är också det tillstånd som Caroline Ringskog Ferrada-Nolis huvudperson Erika befinner sig i. Erika rör sig mellan olika miljöer, eller är det kanske minnen, instängd av den undertyckta känsla hon just nu lever med. Hon flackar mellan Österlen, en sovsal på ett hostel i New York och en badbrygga i Stockholm. Hon börjar och hoppar av utbildningar, går till socialen, flyttar runt mellan andrahandslägenheter, tar vikariat och småjobbar här och där för att få det att gå ihop. I denna mening skildrar Naturen något väsentligt, något allt för vanligt men inte allt för omtalat: ”social utsatthet hos rimligt anpassade människor”, som Aase Berg benämner det i en recension i Expressen.

Och det är bra. Bra för att ju mer den här typen av utsatthet vädras desto mindre skambelagd torde den bli. Även om nu inte Erikas vilsenhet på ytan tillhör den värsta sorten, hör den ändå till den sort man som ung medelklassmänniska inte gärna flashar med. Det ger pluspoäng till Naturen.

Men, Naturen är också det där andra. Det klaustrofobiska. Jag anar det bara vagt genom boken – det finns någon bakom Erikas beska och ibland likgiltiga iakttagelser. Det är sorgen efter brodern. Det är sådant jag förstår genom att läsa baksidetexten och andras recensioner av boken men som jag har lite svårt att ta till mig under själva läsningen. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har ett fascinerande och ibland poetiskt sätt att gestalta tillvaron. Hon har ett språk. Kraftiga svängningar mellan miljö och abstrakta konstateranden som bitvis fångar riktigt starka känslor hos mig, inte minst av igenkännelse. Men det räcker inte riktigt. Naturen har ett fint och lågmält slut som mycket väl kan vara slutet på den där sorgeskildringen som omnämns i andra recensioner. Jag kan bara inte riktigt ta det till mig. Kanske beror det på att det avmätta hos huvudpersonen Erika pågår för länge, att det lågmälda gestaltandet blir för utdraget, eller så är det just det klaustrofobiska – en längtan ut från boken. Hur som helst blir jag inte riktigt så berörd som jag hade hoppats.