Stockholms skärgård måste vara svenska naturfotografers älsklingstillhåll. Otaliga är de böcker som skrivits/fotograferats om denna Östersjöns pärla. Oftast är det glada böcker fyllda med friluftsälskande människor som badar, äter fiskar och har allmänt trevligt. Men Bengt af Geijerstam och Ylva Eggehorn har inte trampat i den populistiska fällan. De skildrar en enda liten fjuttig ö, längst ut i skärgården på gränsen till det öppna havet. Ön heter Tärnskär, är sjuhundra meter lång och femtio meter bred. Eller egentligen är det ingen ö. Det är, som namnet antyder, ett skär, en liten parentes i havet, bevuxet endast med lågväxande vegetation. Något annat passar inte i den eviga blåsten. Man lägger bara till där vid lugnt väder. Skäret skulle till och med ha kunnat kallas ogästvänligt, om det inte varit för den lilla lagunen med sandbotten.

Författarna porträtterar detta lilla skär sommar som vinter, i stiltje och storm. Eggehorn skriver dagbok och poesi, gör intervjuer och historiska betraktelser.

Livet i städerna pågår som vanligt
återskenet från den står över havet
Som en andra solnedgång
det är svårt att få reda på
Om världen går under,
eftersom det märks så lite,
och vem skall förresten ta hand om
begravningen av ett hav.

Det finns ett stråk av oro, en ton av omsorg om den sköra balans som håller på att rubbas i det stora innanhavet Östersjön. Vid ett besök hos Askölaboratoriet får läsaren klart för sig att havet är ett mycket komplicerat system av organismer som är beroende av varandra. Om vårens algblomning kommer för tidigt, rubbas hela tidtabellen för plankton, något som får långtgående konsekvenser. Dagens problem med alger bäddade vi för redan i början av 1900-talet, när vattentoaletten introducerades.

Geijerstams bilder smeker över de skrovliga klipphällarna, dyker ner i en skreva där en fågel har hittat sin sista vila. Han porträtterar de få örter som växer i skärets skrevor. Bäst tycker jag om de vresiga bilderna där naturen är lite småsur och inte vill bli avporträtterad utan surt ignorerar fotografen. Som när dimman väller in eller när isen har kopplat greppet om skäret.

Man längtar ut till detta lilla förunderliga skär, och visst får man sig en tankeställare. Varför är vi så varsamma om naturen ovanför vattenytan och så ointresserade av det som ligger under vattnet?