När jag var fjorton rakade jag av mig tuppkammen och kavlade upp jeansen, köpte ett par röda hängslen och tatuerade in en Trojan-hjälm på armen. En trasig t-shirt med säkerhetsnålar byttes ut mot en Ben Sherman-skjorta, specialbeställd från Stockholm, och de slitna Underground-kängorna byttes mot ett par röda Doctor Marteens. Jag hade blivit skinnskalle och körde hela kittet med kläderna, musiken och attityden. Inte någon nazist. Nej nej. Jag hade blivit en riktig skinnskalle som de var på 60-talet. Jag lyssnade på reggae och soul och kallade mig opolitisk, drömde om att åka till Jamaica och äga en riktig scooter. Tyvärr fattade ingen det utan tog mig för en vit makt-anhängare. I skolan skakade lärarna på huvudet och på stan hamnade jag i bråk med invandrarna. De fattade inte hur mycket jag älskade rastafari-kulturen och hur många svarta musiker jag lyssnade på utan såg mig som värsta benskallen. Jag var helt enkelt missförstådd, väldigt väldigt missförstådd. Jag representerade rentav en kultur som hade missförståddheten som sitt emblem.

Detta var i slutet av nittiotalet då Ny demokrati suttit i riksdagen och vit makt-musiken fått sitt stora genombrott. På den tiden var skinnskalle synonymt med nynazist. Bilden av honom (det var alltid en han då) hittade man i Romper Stomper och American History X. Edward Norton med en stor svastika på bröstet som går med pistol i kalsonglinningen och spräcker skallbenet på inbrottstjuvar. I Sverige var det Jocke Karlsson, sångaren i Pluton Svea, som fick bli sinnebilden. En gammal kåkfarare som spöade sin tjej, sniffade kokain och skrev texter om den ariska eliten. Det var egentligen en bedrövlig tid att vara skinnskalle. Alla såg ner på en, såväl invandrarna som punkarna som nynazisterna. Antingen fick man stryk för att man var för vänster eller för att man var för höger trots att man gav blanka fan i politik.

Men så hände det något under tidiga 00-talet. Plötsligt blev det på modet att ha hängslen och på Göteborsscenerna syntes Håkan Hellström med uppkavlade chinos och plommonstop. I skivaffärerna sålde Trojan-boxarna som smör, bland annat en som hette ”Skinhead-reggae”, och i en Telia-reklam hördes Jimmy Pursey skråla ”Hurry up Harry” – en riktig gammal skinnskalleklassiker. Allt oftare nickade folk förstående när man sa att man var opolitisk och på skolan blev ens kläder allt trendigare. Nu kunde helt plötsligt Ben Sherman köpas på MQ och Fred Perry fanns överallt.

Så kom This is England 2006 som den stora genombrottsfilmen för skinnskallerörelsen. Plötsligt visste alla att det fanns snälla skinnskallar såväl som elaka. Att de kunde vara både svarta och vita och lyssna på punk såväl som reggae. Det kändes väldigt befriande trots att jag själv lagt undan kängorna. Jag stod i en bokhandel då och såg hur människor kom och köpte Richard Allens gamla klassiker om skinnskallen Joe Hawkins och Gavin Watsons ursnygga fotobok Skins. The times they are a-changin, tänkte jag, och kände mig löjligt lillgammal.

Men någonting hade faktiskt hänt med samhällsklimatet. Subkulturerna hade liksom fått mera luft och det hade blivit lättare att andas som alternativ. I DN skrev Fredrik Strage om Gothick Lolitas och för något år sedan kom Chris Anderssons Long tail som förutspådde ett samhälle bestående enbart av subkulturer. Tänk er det för tjugo år sedan. Eller för tio. Idag är det inte längre okej att se ungdomskultur som enbart ett uttryck för hormoner, att betrakta alla punkare som ”Rebels without a cause” eller alla skinnskallar som huliganer. Man måste närma dem sig mera varsamt, förstå dem på deras egna villkor och lyssna till vad de faktiskt säger. Kanske är det till och med så att varje subkultur inom kort kommer att ha sin egen skildring, sin egen fotobok och sin egen avhandling. The times they are a-changin, som sagt.

Tillbaka till skinnskallekulturen. Förra året gjordes faktiskt ett försök att skriva den stora skinnskalleromanen i England. Det var författaren John King, mest känd för sin Fotball Factory, filmatiserad härom året, som gjorde den heroiska ansatsen. Boken hette Skinheads kort och gott och var ett försök att ta ett helhetsgrepp på subkulturen. Den handlar om Terry, en femtioårig skinnskalle som äger en taxifirma och som drömmer om att starta en egen klubb, och den något yngre Ray, som lever för fredagsbläckan och slagsmålen på läktaren. I bakgrunden finns också Lol, en liten babyskin som upptäckt att hans kängor och uppkavlade jeans blivit hippa. Tillsammans representerar de skinnskallekulturens tre faser. Födelsen på 60-talet med reggae och soulmusik, uppblomstringen på 80-talet med punkrörelsen och återkomsten på 00-talet. Samtidigt är Ray, Terry och Lol olika personlighetstyper som blivit närmast stereotypa när man skildrar skinnskallar. Terry är den propra med ett alltid perfekt veck på jeansen och en tjusig crombiecoat. För honom handlar skinnskallekulturen om sammanhållningen och kärleken till musiken medan det för Ray är slagsmålen och det hårda i stilen som lockar. Lol är en slags blandning som gärna lyssnar på både punk och reggae och har en bandtröja och ett par Levis Sta-prest samtidigt.

Handlingen då? Faktum är att det inte händer så mycket i romanen. Den är rentav ganska stillastående. För den mesta av tiden går Terry och Ray runt och fantiserar. Terry om sin klubb, Ray om sina slagsmål. Det hade kunnat funka, om det hade varit bra skrivet. Men dessvärre är King ingen särskilt bra författare. Han är rentav en riktigt usel stilist. Emellanåt är det platt, emellanåt riktigt pinsamt. Smaka på den här meningen till exempel. Här står Ray och tittar sig själv i spegeln: ”The close shave did him proud, suited the shape of his head, which was strong and built with ancient Anglo-saxon bone”. Ska man skratta eller gråta? Det låter ju som en text från något av de riktigt dåliga Oi-band jag lyssnade på i fjortonårsåldern. Lite mera ska man väl kunna begära.

Ett annat problem med romanen är att den inte har något kritiskt förhållningssätt till skinnskallekulturen. Ray och Terry skildras som schyssta snubbar, sköna skins, trots att de faktiskt är misogyna nationalister med aggressionsproblem. Och detta är ett problem över lag i skinnskalle-skildringar. Ofta upprepar man bara frasen: ”det finns faktiskt skinnskallar som inte är rasister” och svär sig på så sätt fri från frågan om varför nynazister söker sig till just skinnskallekulturen. Kan det vara så att dess macho-ideal och våldsförhärligande faktiskt liknar nynazisternas? Kan det handla om att det är en genuin manskultur? Och var man verkligen så opolitiska på sextiotalet? Gick man inte ut på ”Paki-bashing” även då? I filmen This is England finns en ansats till att diskutera dessa frågor men i övrigt råder fullkomlig tystnad.

Så skinnskallerörelsen väntar fortfarande på sitt magnum opus. Den väntar fortfarande på en skildring som tar den på största allvar men som samtidigt riktar en kritisk udd mot den. Shane Meadows har nu gjort det på film. Vem gör det på bok?