”Är det här någon sorts Harry Potter-kopia?” frågar min tolvåriga lillebror efter att ha sett författarens namn, Henry Porter. Och nog är namnens likhet stor. Men trots att Mästaren och dödens tavla inkluderar både spöken, tavlor vars motiv förändras, en död mamma och en skurk som inte drar sig för att rubba tidens gång, så är detta inte ännu en av alla efterapningar av Harry Potter. Tyvärr är en smula originalitet dock inte alltid tillräckligt för att skapa en bra bok.

Efter att hans mor dött får trettonåriga Kim flytta till sin avlägsna släkting överste Drago på godset Skirl. Översten och tjänstefolket är trevliga, men privatläraren Quake och Alba Hochmut, ytterligare en avlägsen släkting, gör Kims liv till ett smärre helvete. En dag vid juletid kommer den mystiske Ighty Ma-tuu Clava, kallad Iggy, till godset. Han visar sig vara ännu en släkting, från en gren av släkten som flyttat till en ö långt bort i havet.

Tillsammans råkar Kim och Iggy ut för ett verkligt äventyr. Skirl visar upp alla sina dolda hemligheter och Alba och Quake visar sig vara riktiga skurkar. Med hjälp av diverse övernaturliga krafter reser Kim och Iggy genom tiden, träffar spöken och lyckas omintetgöra en dödlig förbannelse.

Boken riktar sig till barn och ungdomar från tolv år. Vad man då inte tänkt på är att dessa barn spelar de mest barbariska och fasansfulla tevespel, ser skräckfilmer och är allmänt vana vid vampyrer, zombies och alla möjliga monster. De spöken jag stöter på i Mästaren och dödens tavla är långtifrån tillräckligt läskiga för att fängsla och det är inga problem att somna mitt i bokens hemskaste strider. De spöken som ska föreställa skräckinjagande är mest patetiska och gulliga, och väcker snarare mitt medlidande än någon sorts rädsla – det kan inte vara lätt att vara ett fult spöke med rödflammigt ansikte, stor mage och spinkiga ben.

Kims intelligensnivå blir jag inte riktigt klok på. Ena stunden fattar han allt och nästa inget. Han frågar om enkla ord, men hänger snabbt med i historien, som inte är helt okomplicerad, och kan genast och relativt exakt svara på frågan om ljusets hastighet. Kort sagt, den pojken känns inte riktigt trovärdig och jag har svårt att identifiera mig med honom. Dessutom visar han sig vara fruktansvärt okänslig när en nära vän plötsligt dör. Nej, han väcker inte min sympati, och det gör hela boken mindre läsvärd eftersom han är berättarrösten.

Även de andra karaktärerna känns väl grunda och ointressanta. De är rakt igenom goda eller rakt igenom onda, och de flesta är en aning korkade. Lite fler nyanser skulle inte ha skadat.

Intressant är att boken utspelar sig år 1962 av alla år. Tyvärr hade författaren kunna göra mer av det än vad han gör. Fler spännande miljöbeskrivningar och tidstypiska detaljer. Nu känns det mest som om berättelsen placerats där för att karaktärerna ska slippa nutida företeelser som datorer och mobiler.

En smådålig översättning, där man inte varit konsekvent med namn på viktiga, för boken påhittade företeelser, stör min läsning, men kanske är en tolvåring mindre petig?

Det här är första delen i en tänkt trilogi. Slutet är pinsamt likt något som skulle kunna vara med i en Pirates Of The Caribbean-film. Det är utan tvivel början på nästa bok och nya äventyr.

Harry Potter nämndes i inledningen, och det är ett faktum att denna ärr- och glasögonprydde pojke ställt nya krav på ungdomslitteratur med magisk anknytning. Mästaren och dödens tavla håller inte standarden. Det är en skapligt trevlig historia, underhållande för tillfället, men snart bortglömd.