Tanken att censur s.a.s. bakvägen skulle gynna ”stor” litteratur finner jag lika absurd som att banka huvet i väggen bara för att ”det är så skönt när man slutar”
Rent teoretiskt kan man nog tänka sig ett samhälle som är så harmoniskt att konsten blir menlös. Men det är ju inte så troligt – vi behöver inte frammana terror och förtryck, det finns nog med konflikter och disharmonier att referera till/ta avstamp i ändå.

Dessutom har väl censur sällan gjort särskilt intelligenta val – däremot nyckfulla och slumpmässiga. Calvinos censor lider av megalomani. – Intressant krönika!