Det är så lätt att romantisera. Åtminstone jag är väldigt bra på det. Och det är inte bara min egen tillvaro, så som den skulle kunna vara, eller så som den förhoppningsvis kommer att bli, som jag romantiserar. Nej, det är faktiskt det mesta. Hur illa saker än varit och hur mycket jag än vantrivts i en tillvaro, eller på en plats, så framstår alltid allt i ett slags nostalgiskt skimmer efter ett år eller två. Eller en vecka…

För att inte tala om hur det är när jag läser böcker. Kära nån! Jag suktar, smäktar och drömmer mig bort. Drömmer mig framåt och bakåt, allt beroende på vart boken jag för tillfället läser utspelar sig. Men skall jag vara ärlig så är det mest bakåt jag trånar. Och skall jag vara ärlig så är det knappast de smutsiga och realistiska arbetarlitteraturskildringarna som frambringar mina smäktande suckar. Och det är inte heller överallt jag vill vara.

Om jag fick välja, och det får man ju i sina egna fantasier, skulle jag utan tvekan offra ett år eller två av mitt liv för att kunna förflytta mig bakåt i tiden, till den plats där några av mina favoritromaner utspelar sig. Och om jag fick välja, vilket vi ju precis kom fram till att jag får, så skulle min rundtur se ut ungefär som följande.

Jag skulle börja min resa i början av föregående sekel och i den stad jag för tillfället kallar min, Stockholm. Denna gång är det däremot inte mitt Stockholm jag besöker, utan Hjalmar Söderbergs. Tänk att vara en ung journalist (Arvid Stjärnblom) som äter supé på Grand Hôtel och recenserar föreställningar på kungliga operan. Allt i skydd av det dimmiga mörker som omsluter höstkvällen. För det är höst. Jag tänker alltid att det är en regnig höstkväll när jag läser Söderberg. Vemodet, ni vet.

Och så efter ett tag, när jag upplevt 00-talet nog förflyttar jag mig till 20-talets Paris. I stället för den stilla melankoli som kännetecknar mitt första nedslag rådet här en uppsluppen anda. Givetvis är det vår. Jag umgås med Hemingway. Vi dricker whiskey och dansar på Café Select. Vi är nere vid floden och njuter av vårens soliga dagar. Och så äter vi middagar. Jag är en del av det umgänge som makarna Hemingway har i staden. Jag åker till Spanien också. Dricker vin och är ute sent. Men jag ser ingen tjurfäktning. Skyller på mina nerver. Och dricker vin istället. Tiden går snabbt och jag inser, dags att fara.

Denna gång till tyskland. Det är mörkt och mustigt. Jag bor i en trappuppgång som luktar kål och blöta yllesockor. Inte min favoritlukt, men det gör inget. Jag spenderar den min tid med att följa efter en och göra mig bekant med en man. Han kallar sig själv stäppvargen, men heter egentligen Harry Haller. Tillsammans hamnar vi på dans och efter dansen på teater, en teater för förryckta. Och det är bra, passar mig utmärkt, då jag alltid velat se vad stäppvargen upplever där.

Men sedan är det slut och jag far istället till ett ställe där både tiden, platsen och tillvaron är uppluckrad. Kvar finns bara en väntan, en väntan på en gestalt som är jag. De kallar mig Godot, och det känns fint att vara väntad. Att vara huvudpersonen i ett drama. Att vara den som inte dyker upp. Och jag far vidare…

… till Frankrike, och nu är jag den tysta iakttagerskan i baren i Quillebeuf. Precis i hörhåll för paret som spinner sina egna och andras drömmar kring en man och en kvinna vid ett annat bord. Jag blir hänförd. Men det tar slut. Paret lämnar stället och jag sitter kvar. Ensam, ensammare nu, eftersom jag inte har något att lyssna till. Så jag åker, igen.

Men denna gång inte till en ny plats, utan tillbaka till den stad där allt startade. Tillbaka till min tid. Det får vara bra nu, jag är nöjd. Resan har varit omtumlande och det känns som jag blivit flera år visare, även om jag ser ut som innan, och befinner mig på samma plats som när jag började. Jag har upplevt massor och ser på världen och på min tillvaro med nya ögon. Det gör man nämligen när man läser… förlåt, reser.