Även jag har läst manifesten och följt diskussionen som följt med glädje. För att det inte är varje dag som så lite utmynnar i så mycket. Jag sällar mig till dem som tycker att lördagsmanifestet var lite väl milt för att kalla sig manifest. Precis som Karin Nyqvist skriver (Sydsvenskan 2/9) går både lördags- och onsdagsmanifestet emot hela manifestets idé. Ett manifest ska först och främst vara kaxigt och fullt av stora gester, dessutom ska det vända sig mot något, eller åtminstone ha visionen att ta över hela världen och detta saknas i lördagsmanifestet. Visserligen har det episka skrivandet fått ge plats för både genrelitteratur och experimenterande men den har på intet sätt utrotats. Svarsmanifestet bryter också mot allt vad ett manifest bör vara och berättar att allt är okej, precis så som den självklarhet det är i yttrandefrihetens Sverige.

Däremot är jag glad åt att de har skrivits, glad åt att det har blivit diskussion, för helt plötsligt diskuteras det. Helt plötsligt är det massor med röster i våra största dagstidningar som inte brukar finnas där. Det är författare som för ovanlighetens skull uttrycker sin åsikt, för sin egen talan. Det är bra. Men när kritikerna ger sig in i leken blir det inte mer än en debatt om definitioner om vad ett manifest egentligen är och står för, om det är giltigt, korrekt, betydelsefullt, vem som är kompis med vem, finn fem fel och gör det bättre själv.

Det sägs i debatten att det är brukligt av unga författare att formulera, för sig själva och för alla andra, vilken litteratur de vill skriva, för att bryta med det som varit och för att skapa något nytt (vilket nu lördagsmanifestet uppenbarligen inte ville). Men ändå finns behovet att uttrycka detta. Viljan att ha något att kämpa för. Det är en vilja som jag kan känna igen mig i, det där behovet att få ha något att föra en strid mot. Emellanåt funderar jag på vad jag skulle kunna strida mot men hittar det sällan. Jag vänder ut och in på mina papper, mina romanförsök, mina visioner, men det mesta faller så platt för att det där motståndet inte riktigt finns. Vi lever i ett samhälle där slaget redan är avgjort, där vi har alla lagarna med oss. Kvar finns fortfarande bara den där viljan.

Jag tror dock att vi ska rikta den åt ett annat håll, för som sagt så skrivs det väldigt mycket bra litteratur idag, litteratur som både är episk och lyrisk och experimenterande och ickegenrebestämd – gärna på samma gång. Men det pratas knappt om den och när det väl gör det är diskussionen ofta förutsägbar och alldeles för nedtrampad i sina egna djupa spår. Det är synd, för jag tror att det finns så många olika sätt att prata om litteratur på och därför borde vi prata om hur vi pratar om litteratur. För har kultursidorna plats för att låta tyckare efter tyckare uttala sin definition av vad ett manifest är borde det också finnas utrymme för att diskutera litteratur som rör sig utanför topplistor och prisvinster. Därför skulle jag vilja se ett manifest om hur vi förnyar litteraturkritiken, för om det finns så många sätt att skriva skönlitteratur på borde det finnas lika många sätt att bedriva litteraturdebatt på.