I begynnelsen skapade Gud människan till sin avbild av en klump lera och blåste liv i henne med ett ord. Det står i en bok.

Om du inte är Gud men väl en helig man av Guds utvalda folk kan du skapa en avbild av dig själv av en klump lera och blåsa liv i den med ett ord. Inte riktigt liv förstås, den kommer inte att ha tal- och tankeförmåga och allt sånt där, den blir aldrig mer än en skugga, en dålig spegelbild av en människa; men du får en kraftfull och lydig tjänare/livvakt. En golem.

I slutet på 1500-talet skapade rabbi Loew i Prag en golem för att skydda ghettots invånare från pogromer. Enligt legenden kunde han efter ett tag inte kontrollera den längre, den blev våldsam och han var tvungen att ta ifrån den livet. Det sägs att den fortfarande ligger och väntar på vinden i Altneusynagoge.

På 1800-talet – och här kommer vi in på vad som står i den här boken – bor i Prags judiska ghetto en man som troligtvis heter Athanasius Pernath. Helt säker är han inte; han har börjat förlora kontrollen både över minnen och sinnen. Han läste en konstig bok, och nu har han hemska mardrömmar som flyter ihop med hans verkliga liv, och han hör inte hemma här – vare sig i kvarteren eller i världen, verkar det. Allt verkar få liv runtomkring honom, inklusive husen själva, medan hans eget arbete som juvelerare bara går ut på att fatta in vackra avbildningar i fasta ramar. Mot sin vilja dras han in i en schism mellan grannarna. Och mitt i allt detta börjar han höra (eller tror att han börjar höra) rykten: Golem. Det sägs att folk har sett den igen, sett den vandra längs gatorna i uråldriga kläder och med tomma ögon, försvunnit in i gångar där det inte finns några dörrar, setts genom fönster till rum som inte borde finnas… överallt, och ingenstans, vandrar rabbi Loews fula livvakt genom staden, säger ingenting, gör ingenting, verkar som en fokuspunkt för allt som sker och ska ske. Och om nu Pernath inte minns Pernath, om han själv vandrar de där gatorna om nätterna, om han själv inte vet vad han vill, om han dras hit och dit av vad andra bestämmer… vem är han, och vem är Golem? Vem tittar på vems spegelbild? Är allt galenskap, eller finns det mystik i den här världen?

Meyrinks roman är ett fascinerande surrealistiskt gotiskt bygge, där läsaren dras in i samma mardrömsvärld av levande husväggar och lerstatyer till människor som huvudpersonen. Tyvärr inte alltid på ett helt lyckat sätt; om allt avbildas som möjliga feberfantasier blir det ibland lite svårt att följa vad som är handling och vad som är hallucination, att hitta en fast punkt att utgå från – och givetvis är det poängen, men huruvida det fungerar som litterärt grepp är nog lite av en smaksak. I sina bästa stunder är Golem en fantastisk historia, där Meyrink återskapar en värld där verklighet och symbolik, människa och medmänniska, far och son, liv och konstruktion konstant speglar och ställer frågan ”Vem är du?” I sina sämsta faller den tillbaka på förvirrade och -nde monologer, upprepningar, och speciellt i efterhand smått obehagliga stereotyper.

I sitt – klart läsvärda – efterord nämner Edenborg Meyrinks beundran för föregångare som Hoffmann och Poe, och de märks, liksom likheterna med Carroll och Mary Shelley; liksom efterföljaren Frankenstein och hans monster blir golem, även om han bisarrt nog är lite underanvänd i romanen so bär hans namn, en väldigt relevant bild. Men Meyrink skrev ändå på 1900-talet, även om det var den där lilla biten strax innan första världskriget, och själv tycker jag likheten med någorlunda samtida som Lovecraft, Kafka och Hedayat är lika intressant. Samma fasa inför en värld där de inte känner reglerna längre, där allting verkar levande runtomkring dem medan de själva står still och kan bli nertrampade när som helst, där romantiken börjar ge vika och där de ser sig själva förvandlas till något annat utan att ha möjlighet att säga ifrån, och konstant letar efter – och skapar sig – bilder och historier som kan säga dem vem de egentligen är.

Golem skrevs 1914, och den har åldrats; men trots sina tendenser att gå vilse har den ändå relevans utöver sin tid och sin plats, vilket är väl. För vill du vara bokstavlig och se Golems Prag idag går det inte; stora delar av judeghettot revs i slutet av 1800-talet för att att fräscha upp stan, stora delar av befolkningen försvann 50 år senare; det finns ett museum där, med teckningar gjorda av barn på väg till Auschwitz. På några av dem ser man avbilder av vuxna människor, skapade så gott barnen kan, som om de försöker skapa sig någon som är mäktigare än de. Vad detta har att göra med boken, eller med oss idag, beror nog lite grann på vad man ser när man ser sig i spegeln.