När Marjories storasyster Miriam har varit försvunnen i två veckor flyttar Marjorie ut till faster Ilse på landet. Marjories föräldrar går mer och mer frenetiskt in i sökandet efter sin försvunna dotter och har svårt att klara av att ta hand om den som fortfarande finns hos dem. Romanen utspelar sig på försommaren i faster Ilses stora vita hus vid havet där Ilse och Marjorie strövar omkring och fyller dagarna med berättelser. Ilse hittar på sagor om en stum drottning och berättar historier från sin och Marjories pappas barndom. I berättelserna flyter saga och verklighet ihop vilket delvis får Marjorie att se sin pappa och sin familj, ”världens roligaste familj”, med nya ögon.

Att boken heter just Syster får mig att förvänta mig en roman om intimitet, det ligger i själva ordet. Men systerskapet mellan Miriam och Marjorie är inte magiskt och intimt. När vuxna frågar Marjorie om hon saknar Miriam, om hon är ledsen och orolig, svarar Marjorie reflexmässigt att hon mår bra och inte oroar sig för sin syster. Sedan förstår hon att hon måste spela den roll som förväntas av henne för att undvika de vuxnas misstänksamhet. Berättelsen från Gamla testamentet om Josef och hans bröder dyker upp på några ställen. Vid ett tillfälle känner Marjorie rent av hur mammans blick undrar om hon, liksom Josefs bröder, kastat sin syster i en brunn och sålt henne som slav. Det är svårt för Marjorie att känna något annat än lättnad, skam och irritation när hon tänker på sin försvunna syster. Liksom Josefs bröder har hon alltid tvingats leva i skuggan av Miriam. Inte ens tanken på att Miriam kanske dött får Marjorie att vekna, för ”om Miriam var död var det död man skulle vara, då var det döden som var vinstlotten” tänker hon bittert.

Jag tycker mycket om att Ohlsson inte fastnat i klichén om vackra systrar som binds samman genom telepati, utan att han träffsäkert och osentimentalt målar upp en syskonrelation full av starka och förbjudna känslor.

Marjorie har enligt henne själv ”världens roligaste familj”. Hon talar om det många gånger, hon säger det om och om igen, så att jag verkligen ska tro henne. Men det gör jag inte. För vad är det som är så roligt med en pappa vars långsamma steg går som tunga årtag genom hela huset? En pappa som bestämmer med minsta ryckning i ansiktet när det är okej att skämta och när det inte är det. En pappa som skämtar på festerna i villaområdet så att de andra grannarna står med halvöppna munnar och ser ”dumma ut, efterblivna och underlägsna”. Vad är det som är roligt med en mamma som är vacker men inte rolig, utan snarare humorlös? En mamma som försöker hålla ihop familjen när pappa lämnar matbordet för att döttrarna lyckats vara roligare än honom.

Vad är det som är roligt med att skämtet kan ge sår ”inne i själen, och där kommer ingen åt med plåster eller salvor eller gipsförband”? Det är inte roligheten som är grejen med Marjories familj. Grejen är att de har ett hemligt vapen i skämtandet som gör att de kan ställa till med värre skador än knytnävsslag och stenar i huvudet. ”En rolig människa kan gå så hårt åt en att man längtar efter ett slag i magen, eller en sten i huvudet” heter det i början av boken.Genom en skicklig blandning av att berätta med Marjories ögon och ändå behålla ett utanförperspektiv pekar Ohlsson på sprickan mellan ”världens roligaste familj” och hur de använder humorn som flyktväg och försvar mot omvärlden.

Tyvärr tycker jag inte att Ohlsson lyckas ro i land denna vackra och smärtsamma historia utan att göra mig en smula besviken. Jag hade velat ha ett slut som höll sig närmare bokens i övrigt realistiska tilltal. Berättelsen om den försvunna systern är ju spännande, men spänningen hålls inte vid liv och det förlorar hela historien på. Läs i stället Syster för att njuta av språket som stundtals är oerhört vackert och för att generat småle åt den träffsäkra skildringen av Marjorie och hennes familj.