Ibland är hemlängtan en schlager. Nostalgi och bekanta toner, igenkänning. Andra gånger är det en enkel känsla av tomhet. Och ibland, eller ganska ofta, är hemlängtan en bok.

Jag hade turen att tillsammans med ett gäng andra svenskar få bo sju månader i Nicaragua förra året. Det var härligt på många sätt. Tropiskt klimat, fantastiskt land, massa fantastiska erfarenheter. Men allt detta fantastiska var också bitvis utmattande. Ny världsdel, nya rutiner och ett annat språk att tampas med i mer än ett halvår. Klart man blev trött. Och när kulturtröttheten faller på, vad passar väl då bättre än att fly till en annan kultur, en som kanske känns mer bekant? Något att vila i.

Så kom det sig att vi i den svenska gruppen började leta böcker. Inledningsvis hos varandra och alltid med vissa kriterier; det skulle vara hyfsat bra, helst oläst och gärna på svenska. Varje landgruppsträff förvandlades till bokbytardagar där vi möttes med tunga kassar och rosiga kinder, otåliga och förväntansfulla. Carina Rydberg byttes mot John Ajvide Lindqvist. Aino Trosell mot Katarina Wennstam, Doris Lessing mot Jonathan Safran Foer och så vidare. Vi ratade de böcker som inte var intressanta, de som inte hörde till vår ”boktyp”.

Månader passerade, svettiga boksöndagar i hängmattor förflöt och kulturtröttheten höll i sig. En dag, lagom till att alla bytesböcker börjat sina, hittade vi Guldgruvan. Den var allt vi hade hoppats på i det här läget, när desperationen över nya böcker var som störst och sju fortfarande vilsna latinamerikasvenskar ännu inte hade acklimatiserats färdigt. Guldgruvan var en svensk biståndsorganisation som skänkte bort böcker. Mestadels på svenska, men även engelska och finska förekom i hyllorna. Där hade människor lämnat sina favoritböcker, sådana de tagit med och älskat och inte kunnat vara utan, men som nu fanns där till allmän utskänkning. Guldgruvan blev vår räddning. Här kunde vi plocka på oss så mycket vi ville; faktaböcker, romaner, diktsamlingar, gamla godingar som tåldes att läsas om. Nu fanns inte längre någon anledning att vara kräsen, vi kunde äntligen mätta det där behovet av svenskspråkiga böcker genom att plocka allt vi ville ha.

Sju månader var dock en så pass lång period att kulturtröttheten med tiden mattades av. Så småningom längtade vi inte hem på samma sätt längre. Behovet av att minnas känslan av grådaskig januari eller den där särskilda stämningen precis i början av svensk sommar minskade. Men hemlängtan finns alltid, någon gång, hos nästan alla långtidsresenärer och det vet bokhandlare och turistbranschmänniskor om. På varje ort där det finns backpackers, finns också ett bokcafé som lockar med utländsk litteratur. Här i Sverige har Bokus.com gjort det möjligt för utlandsboende att beställa böcker från dem och mer än en gång har jag hittat bytesbokhyllor på hotell och hostels där många människor är på genomfart. Att läsa böcker är kanske det mest hållbara sättet att vara exakt där du vill hela tiden. En bra bok kan du bära med dig överallt och för varje ny plats du läser den på skapas en ny känsla som håller i sig även efter att du slagit igen den. För den som kan läsa, och vet att hitta sina guldgruvor, finns alltid möjligheten att komma hem en stund.