Vaknar. Läser Jan Myrdals Gubbsjuka. De två första meningarna lyder ”Det var hösten 1999. Jag var i Japan för att tala Strindberg för japaner till hundrafemtioårsjubiléet”. Jag tänker att det är bara Myrdal som talar Strindberg. Vi andra talar om Strindberg. Gillar det.

Sedan läser jag Ajvide Lindqvists Människohamn. Det är spännande. I alla fall i början. Ingen Stephen King precis, men ändå. Ajvide Lindkvist är en bra författare. Tror jag.

Senare på eftermiddagen läser man Heidegger. Man är filosofistudent, talar Heidegger (fast man läst en text). Tänker att det inte är så svårt ändå, tillvaro, vara och Intet. Man tar sig igenom det. Man äter lite flingor. Ingen leverpastej på mackan, för det förbjuder ens nya medelklasskost. Läser några rader mellan två flingmunnar. Heidegger skriver om att leva egentligt och ogentligt. När man låter ”man” ta över sitt liv och tal – ”man gjorde det och det” – gör man sig själv generell, förnekar sin individualitet: lever ogentligt. Man tänker att ja, där hittar man Sartre, intressant.

Jag bläddrar lite i Gunnar Larssons nyutkomna Nyskapande måleri. En essä om måleriets uttrycksmedel. Den ska jag snart recensera. Är den bra? Fan vet. Den är tunn. Läsvänlig? Korta mer eller mindre meningsfulla avsnitt om hans favoritkonstnärer: Velazquez, Tizian, Rafael, Matisse, Constabel, Monet etc. Ingen kanonrevolution precis. Bestämmer mig för att boken är underbar.

Innan jag går och lägger mig googlar jag planlöst, och hittar in på fansidan Tolkiens Arda. De som sitter i redaktionen berättar om sina relationer till Tolkiens böcker. En skriver:

Mitt första möte med Tolkiens alster var när jag vid sex års ålder fick Bilbo läst för mig som godnattsaga. Cirka två år senare började min pappa läsa Härskarringen för mig, och jag tror aldrig att en bok trollbundit mig så mycket; jag ritade dussintals teckningar, lekte Gandalf på rasterna, och gjorde tappra försök att få mina vänner att läsa dessa böcker (utan något vidare lyckat resultat).

En annan annan:

Jag har ett antal vitt skilda intressen, men Tolkien tronar alltid överst i högen. Och min tolkienism går djupt ned i tidens schakt, närmare bestämt till när pappa högläste Bilbo och Härskarringen för en väldans massa år sedan.

En tredje:

Jag började läsa Tolkien redan i grundskolan, och är sedan dess fast. Förtrollades av det magiska, möjligheten till det omöjliga. En flykt från ett småtråkigt liv i en småtråkig småstad i Värmland. [...] Anser mig vara något av en novis vad det gäller Tolkienkunskap, och läser om hela bokskörden minst en gång om året … trots det, är det svårt att få allt att fastna!

När jag somnar drömmer jag om Gubbsjuka. Någon auktoritet talar om den, talar Gubbsjuka. ”Den är väldigt ojämn. Väldigt ojämn. Man måste orientera sig genom den på rätt sätt. Vissa kapitel kommer stå sig, bli klassiker. Andra är så oerhört slarviga och meningslösa.”