År 1912 var min farfars syster, Elvira Gustavson, som då var 23 år, anställd som köksbiträde hos ett regeringsråd i Djursholm utanför Stockholm. Inte långt från villan där hon arbetade, premiärflög löjtnant Olle Dahlbeck den 3 februari 1912, över Stora Värtans is, ett flygplan, som kallades ”Bryggarkärran”. Dahlbeck deltog i ett omsorgsfullt uppgjort utprovningsprogram av detta flygplan. Han var den första officeren i Sverige, som hade flygutbildats. Kanske var det denna dag, eller möjligen dagen efter, söndagen den 4 februari, då Dahlbeck utförde fler och längre flygningar än under dagen innan och även gjorde uppstigningar med passagerare, som Elvira stod och spanade upp mot himlen, där i Djursholm, för att se honom flyga. Den 13 februari skrev hon i alla fall ett brev hem till sina föräldrar och syskon på gården utanför Värnamo och berättade:

Löjtnant Dalbäck var det som flög, ni har väl sett det i tidningen. Martin och jag var ute ett par timmar och tittade på honom då han flög, ensam gick det utmärkt, men han skulle ha en kamrat med sig då blev det för tungt, så då måste han vända. Man såg honom i luften alldeles som en trollslända. Han steg upp ute på isen, bilar sprang där alldeles fullt, men den är ju så tjock nu.

Just denna flygmaskin, som hon såg, kallad ”Bryggarkärran”, finns bevarad och hänger i taket i utställningshallen på Tekniska museet i Stockholm. Det är Sveriges äldsta bevarade plan. Flyguppvisningen skedde under flygets allra första år i vårt land. Bara knappt tre år tidigare, sommaren 1909, hade den allra första flygningen i Sverige med ett motordrivet flygplan genomförts på Ladugårdsgärde i Stockholm av fransmannen George Legagnuex.

Det var ovanstående inslag i detta gamla brev, som fick mig intresserad av att läsa historikern Göran Nilzéns spännande och med fotografier rikt illustrerade bok Flygare i Sverige: före jet-eran. Han berättar i bokens inledning att han själv aldrig framfört ett flygplan, men att han varit intresserad av flyg så länge han kan minnas. Kanske, tror han, väcktes intresset av Biggles-läsning. Själv har jag ett svagt minne av att jag för mycket länge sedan försökte läsa en Biggles-bok, men att jag inte fullföljde det.

Nilzén koncentrerar sig på svenska flygare, men tar även upp flygare födda utomlands men bosatta och verksamma i Sverige under längre eller kortare tid. Ibland så kort tid att det nästan blir irrelevant, detta gäller allra främst Charles Lindbergh, som var den förste att flyga ensam över Atlanten. Hans farfar var född i Sverige, men själv var han ju amerikan, dock besökte han Sverige och gjorde en provflygning av ett plan. Nilzén har haft mängder av källor att ösa ur, för att få ihop sin bok. I samband med sitt arbete med Svenskt biografiskt lexikon märkte han att det saknades en biografisk uppslagsbok över flygare som verkat i Sverige. Till dessa har han också räknat ballongflygare.

Kapitlen om de drygt trettio flygarna är placerade i kronologisk ordning efter personernas födelseår. Från den berömda ballongfararen Salomon August Andrée, som föddes 1854, till den sista, Gunnar ”Spökis” Andersson född 1923, som arbetade i flygambulans- och flygräddningstjänsten. Källorna redovisas noggrant under varje kapitel. Där finns många, av titlarna att döma, spännande lästips. Till exempel utgav Olle Dahlbeck 1912 boken Att flyga, där han bland annat berättar om sin flygutbildning i England. Trots det utsatta livet som flygare, särskilt i flygets barndom, omkom han inte i någon flygolycka, men dog ändå ung, 46 år gammal, i lunginflammation.

Om man inte är tillräckligt intresserad av flyghistoria, kan säkert en sådan här bok då och då tyckas lite långtråkig med sina upprepningar av flygarnas utbildningar, karriärer, arbetsplatser, krigsinsatser och strävan att konkurrera med varandra. Men jag lyckas upprätthålla intresset, det är så många spännande livsöden som passerar revy. Människor så modiga, att man inte förstår hur det är möjligt; bara det att överhuvudtaget vilja försöka flyga med ett så till det yttre skrangligt flygplan som de första flygplanen såg ut att vara, är ju verkligen en bedrift. Dessa flygare hade en enorm drivkraft att flyga, bygga flygplan och utveckla flyget. Oftare än han gör borde Nilzén berätta vad det var som gjorde att dessa, nästan enbart män, fick flyget i blodet, vad det var som fascinerade så, vad de kände. Men ett sådant koncept hade ju gått lite utanför idén om en utpräglad uppslagbok.

Enbart två av de biograferade flygarna är kvinnor, inte så konstigt, eftersom flyghistorien är så kompakt dominerad av män. Den första av dessa kvinnor är Elsa Andersson, (1897-1922), som finns på bokens omslag, framför ett flygplan som kallades Thulin A. Hon var den första kvinna, som tog svenskt flygcertifikat. Detta skedde 1920, vid Thulins flygskola på Ljungbyhed. Något senare utbildade hon sig i fallskärmshoppning i Tyskland och hon blev den första svenska kvinnan som hoppade fallskärm. I den romantiserade filmen om hennes liv Så vit som en snö från 2001, gjord av Jan Troell, spelas hon av Amanda Ooms. Den andra kvinnliga piloten i boken är Birgit Thüring (1912-1992), som tog flygcertifikat 1939, och som arbetade ett helt yrkesliv med att göra målflygningar för försvaret. Visst blir man nyfiken på vilka alla de andra kvinnorna var, när boken bara innehåller två stycken. Statistiskt sett är dock urvalet välgjort.

Eftersom Flygare i Sverige, före jet-eran är av uppslagskaraktär, är det omöjligt att här skapa en rättvisande överblick av allt det den innehåller. Slutligen kan jag konstatera, att flyget har utvecklat samhället enormt, men också gjort mycket skada i krig. Det utsätter även vår jord för en annan åverkan – miljöförstöring. Tyvärr missbrukas denna fantastiska uppfinning flygmaskinen nu in absurdum, av ren bekvämlighet.