Recension

: Erstagatan
Erstagatan Micke Berg
2009
Eget förlag
7/10

Om fotografi, kärlek och åldrande på Erstagatan.

Utgiven 2009
Sidor 80

Om författaren

Micke Berg är född i Lycksele 1949. Han arbetar som frilansfotograf i Stockholm. Berg är mest känd för sina bilder av ockupationen av Mullvaden, Skogsnäskollektivet och sina Stockholmsskildringar. Micke Berg har medverkat i närmare hundra utställningar, bland annat på Nordiska Museet, Stockholms Stadsmuseum, i Berlin,London, Hamburg, Sarajevo och på Naxos. 2013 fick han Sune Jonsson-stipendiet. Som en röd tråd genom alla hans arbeten går nyfikenheten och intresset för människor.

Sök efter boken

Micke Berg är en av de främsta svenska tolkarna av termen street photography. Hans klassiska stockholmsskildring Stockholm Blues framstår fortfarande som en av de stora fotografiska berättelserna om Stockholm vid sidan av Manne Lind och Lennart af Petersen.
Detta är hans tjugofjärde bok (om man räknar med några stycken samlingsverk). Den finns bara som PDF-fil och går att beställa från Berg själv, för utskrift eller läsning från skärmen. Han har sedan tre-fyra böcker tillbaks ägnat sig mer och mer åt skrivandet, det självbiografiska skrivandet. Den här boken heter Erstagatan, efter en gata på söder i Stockholm, men boken handlar egentligen bara om Micke Berg själv. En ibland klarsynt och klok tolkare av samtiden och fotografin.

Lyssna på bilderna. Det heter stillbild, bilden står still. Jag kan ta femtio bilder, bläddra igenom dom. De bilder som inte är tysta, åker ut. Bilder skall inte väsnas de skall skära rakt in i kroppen på dig, som ett knytnävsslag.
Vad blir man knockad av? Jo ett slag man inte såg. Fotografi skall vara likadant. Ett slag du inte ser.

Lika ofta är han odrägligt mansgrisig, som till exempel när han förbannar grannkvinnan i sin trappuppgång för att hon, som han tror, försöker förföra honom. Ibland blir han bara tramsig, som när han hävdar att vätan i en kvinnas sköte är halare och skönare än alla isbanor i Norrland.

Men för boken i sin helhet kapitulerar jag, Micke Berg är som han är, Han älskar sitt söder och han älskar kvinnor och fotografi. Han fotograferar sitt liv. Han fångar dom där små iakttagelserna som vi andra bara minns som någon slags bultande minne någonstans inne i det omedvetna töcknet. Det kan vara två längtande hundar, en morgonstädad stadsgata, det glada gänget på krogen, kvinnan i sängen eller en svart olycksbådande fläck på väggen.

Boken är egentligen en slags text och fotodagbok, med funderingar om kåthet, åldrande och det allt mer inhumana samhället, en del stycken känner man igen från hans blogg.

Och någonstans i textens vindlingar anar man en slags frustration över att han inte förmår samla sig till den där storslagna fotografiska berättelsen. När får vi se Stockholm Blues del två?

Tommy Arvidson

Publicerad: 2009-05-21 00:00 / Uppdaterad: 2009-05-20 15:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3310

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?