Häromdagen slog det mig att boken förmodligen kommer att dö ut. Missförstå mig nu inte, givetvis kommer inte läsandet att dö ut, men boken som fysiskt objekt. I framtiden kommer alla att sitta med sina e-bokläsare medan boken förpassats till underjordiska valv. Den kommer att vara en relik, stor och klumpig. Den kommer att vara något som barnen höjer på ögonbrynen åt: ”är det verkligen sant att den var av papper?” och den kommer vara något man suckar åt: ”tänk att vi inte förstod hur mycket bättre Readern var…”. Själv kommer jag inte att sörja den en sekund. Död och begraven, fine for me. Boken är ett opraktiskt ting: tänk på hur många träd som får sätta livet till och hur mycket plats den tar upp. Nej, i framtiden kommer boken att vara lika ute som cd-skivan. Sanna mina ord.

Tänk dig följande: du är på väg till flygplatsen och inser att du glömt ta med dig böcker till sol och bad-semestern. Istället för att raffsa ihop några pocketar och checka in en extra väska tar du med din e-bokläsare och laddar ner böcker på flygplatsen. Piece of cake. Om böckerna skulle vara dåliga laddar du bara ner nya. Skulle du dessutom vara väldigt förtjust i din morgontidning är det inte några problem. Den går att få i precis samma format i Sri-Lanka som i Upplands-Väsby, direkt i din läsplatta.

Och tänk dig att du sitter på universitetet och läser en dikt av Lasse Lucidor. Plötsligt blinkar texten till och förvandlas till en hyperlänk. Du klickar på den och i hörnet dyker den senaste tolkningen upp, alldeles dagsfärsk. E-bokläsaren skulle på så sätt kunna revolutionera källforskningen: varje projekt skulle uppdateras kontinuerligt och avhandlingarna publiceras steg för steg. Det skulle innebära att doktoranderna slapp isolera sig i fem år och att de istället kunde föra en ständig dialog med andra forskare på andra platser.

Och själva e-bokläsarens utseende då? De skulle inte alls vara så anskrämligt fula som de är idag utan se ut lite som design-prylar. Med en digital etikett och ett valbart mönster för omslaget skulle var man och kvinna kunna ha sin alldeles egen. Ljuset från skärmen skulle vara perfekt anpassat för ögonen och den beige-grå färgen på sidorna skulle ge en papperskänsla. När man drog fingret längs skärmen skulle det kanske till och med prassla lite från bokens små högtalare.

I vissa hem skulle den gamla boken finnas kvar, men då som ett samlarobjekt. De skulle vara lite som en lp-samling är idag: något man har i en back för att det ser snyggt ut och för att det lite raspiga ljudet ger en härlig känsla. Kanske kunde de fungera som en inredningspryl: i de finaste hemmen på string-hylla i snygga Modernista-pärmar. Eller kanske som en nördpryl: något man samlade på istället för Warhammer-gubbar och frimärken. I alla fall skulle de finnas kvar men mest för utseendets skull och framförallt: inte i samma kvantitet.

Några tycker nog att det här låter som en mardröm men faktum är att vi alltmera går mot ett sådant samhälle. Häromveckan presenterade Amazon en ny Kindle som ska vara anpassad för tidningsläsning och i USA ökar försäljningen av e-böcker lavinartat. Samtidigt flyttas boksamlingarna ut på nätet: på Facebook blir applikationen ”Visual bookshelf” alltmera populär och nyligen startades boktipset.se av Bonnier-koncernen. Bokhyllan blir alltmindre ett fysiskt ting samtidigt som fler kan ta del av den. I den nya offentligheten blir den något man presenterar sig med: en identitetsmarkör och en slags livs-historia.

Kindlen däremot har ännu inte kommit till Sverige. Den ses fortfarande som en lyx-pryl för tekniknördar. Något som månmiljonärer köper och använder två gånger. Men med den nya Kindlen hoppas Amazon att den vanliga läsaren ska få upp ögonen för den. Förhoppningsvis kommer den då att ses som ett verktyg man använder för att förenkla sin vardag och inte som ett litet Gameboy man kan läsa böcker i.