Det finns saker som gör mig glad. Det finns två saker som alltid gör mig glad. De tar mig ivrigt i handen och drar mig tillbaka in i barndomen. Det spelar ingen roll om hjärtat är tillfälligt krossat, om tjugo arbetsgivare tackat för visat intresse och bett mig återkomma eller om jag bara i största allmänhet känner mig som världens minsta, räddaste och fulaste person. Dessa två saker muntrar alltså alltid upp mig: min tummade upplaga av Tre män i en båt av Jerome K Jerome och så det röda lilla kassettbandet med en dramatisering av Oscar Wildes Spöket på Canterville. Det är med rodnande kinder jag erkänner det, men kanske är vi fler som blir varma och lugna av tramsiga gotiska noveller och klumpiga män i båtar.

Det luktade alltid likadant i gympasalen på skolbazaren helgen innan första advent: svett, pepparkakor, popcorn, våta vinterkläder och glögg. Det var i ett av högstadieklassernas stånd som jag fick välja ett kassettband och hade den goda smaken att plocka guldkornet Spöket på Canterville. Det var gastkramande spänning från första sekunden till sista. Skulle Virginia någonsin återvända till de levandes värld efter att hon och spöket Sir Simon slukats av väggen i gobelängrummet? Hur kunde en man döda sin fru? Varför blev vissa människor så skrämda av det övernaturliga att de svimmade medan andra muntert tvättade bort en trehundra år gammal blodfläck med det senaste fläckborttagningsmedlet? Men, tänker jag när jag återvänder till historien i vuxen ålder, det måste ha funnits andra mer akuta frågetecken för mitt sexåriga förstånd. I förordet till Spöket på Canterville står det att Wildes spöknovell är en ”uppsluppen satir över tomheten i engelsk bördstradition och flåsigheten i amerikansk framåtanda”. Idag har jag svårt att förstå hur jag som sexåring kunde få ut något av till exempel samtalet runt middagsbordet hos den amerikanska ministern där man diskuterade:

Fanny Davenports ofantliga överlägsenhet över Sarah Bernardt som skådespelare, svårigheten att få tag i färska majskolvar, majsmjöl och bovetekakor också i de bästa engelska affärshus, Bostons betydelse för världens andliga välfärd, fördelen av bagagepollettering på järnvägsresor och newyorkaccentens behagliga välljud jämförd med den tillgjorda londondialeten.

Ändå är just den scenen, det obekymrade pratet runt middagsbordet innan spökets första uppdykande i berättelsen, en av de scener som jag minns att jag gillade allra bäst.

I samband med denna krönika hängde jag runt lite på nätet för att hitta nåt inspirerande om denna spökhistoria. Det var med en större förskräckelse än någon Sir Simon någonsin skulle kunna framkalla genom att lägga sina kalla skeletthänder på mina bara axlar, som jag såg att spöket i en filmatisering spelats av John Gielgud (Charles Ryders ironiska pappa i Brideshed Revisited). Spöket som borde vara tragiskt och motbjudande är i John Gielguds tappning mer lik en komiskt förvirrad präst à la Fyra bröllop och en begravning eller en galen vetenskapsman. Helt fel! För att inte tala om att handlingen verkar ha tagit helt nya vägar. För att se ett klipp av denna hemska filmatisering av en förtjusande novell kolla länken här intill, men jag råder er att låta bli!

En annan sak jag avråder från är att läsa Jerome K Jeromes försök att upprepa succén från Tre män i en båt i boken Tre män på velociped. Bortsett från några dråpliga scener är den ansträngd och utan den varma tonen som färgar den hopplöst omoderna Tre män i en båt. Den är helt enkelt urtypen av en dålig uppföljare. Trots att jag vet att Tre män i en båt är rätt fånig och inte helt olik fjantiga studentikåsa spex så återvänder jag ofta till den när världen är skrämmande eller bara urtråkig. Jag har läst den för många gånger för att fortfarande skratta, utan ägnar mig åt ett mer utstuderat (och stört) nöje: jag ler stort och myser inombords när jag kommer till scener som mannen som reser till Liverpool med tåg med några ostar i packningen, beskrivningarna av hur Harris sjunger lustiga visor på fester eller den fantastiska inledande packningsscenen.

Kanske är hemligheten i dessa två lyckopiller helt enkelt verklighetsflykt. Jag blir glad av att få glömma allt det som omger mig en stund och kasta mig ut i en båtfärd på Themsen eller smyga fram i korridorerna på ett gammalt engelskt slott.