Jacky är fjorton år och skulle egentligen ha börjat nian nu. Istället slussas hon till ännu ett ungdomshem, den här gången den slutna avdelningen Tallen, och får där börja åttan igen. Till skillnad från de andra tjejerna på Tallen har Jacky en pappa med fint jobb och mycket pengar, och Jacky har en bakgrund som lovande tennisspelare. Mamma däremot, saknas. Hon dog i en olycka när Jacky var tio och det har tigits bort sedan dess. Jacky försökte hålla fasaden uppe länge, men slutade till slut med tennisen och slutade gå i skolan, började festa och fick så småningom ett LVU på sig och hamnade på Tallen.

Jag blir lite ambivalent nu: ska jag skriva om vad jag tycker eller om vad jag tror att målgruppen tycker? För nej, jag är inte målgruppen för den här boken. Målgruppen är tjejer (det knallrosa bokomslaget lär inte dra till sig särskilt många killar, nej) i Jackys ålder. Kanske lite läsovana, kanske lite i samma situation som Jacky – men troligtvis bara fascinerade av det struliga med fyllor, ungdomshem, LVU, döda mammor och kanske en liten släng kärlek på det. Där tror jag alldeles säkert att boken fungerar, och bra också. Det är inte alls någon dålig berättelse.

Utifrån min synvinkel är å andra sidan Sista chansen lite väl tillrättalagd. Författaren förklarar lite för mycket som kunde ha gestaltats istället (utan att för den skull bli svårbegripligt). Jag läser vad Jacky känner, men jag känner det inte med henne. Framför allt köper jag inte att Jacky själv är medveten om allt hon känner, isåfall skulle hon inte vara där hon är. Men visst, jag kan köpa att en läsovan tonåring kan behöva skrivas på näsan mer än vad jag behöver.

Jackys dåliga självförtroende är däremot rätt gripande och bra beskrivet, hur hon helt tystnar istället för att förklara varför hon gör som hon gör. Hon är tyst och rymmer, för det är så hon har lärt sig att man hanterar livet.

Jag har lite problem med bokens tilltal, men jag misstänker att det till viss del är förlagets skuld. Boken är lite för tydligt målgruppsinriktad, lite för knallrosa, lite för flirtande med ”en sann historia”-träsket. Men får jag skala av lite har jag kvar en rätt okej historia.