Huvudpersonen i Jonathan Littells mastodontroman De välvilliga heter Maximilian Aue och är en homosexuell SS-officer som hatar sin mor och har haft ett sexuellt förhållande med sin tvillingsyster. Han har en anal fixering som yttrar sig i hans homosexualitet och i drömmar där han bokstavligen vadar genom floder av bajs. Han var som spädbarn allergisk mot sin mors bröstmjölk och fick istället matas med flaska. Allt detta är ju som upplagt för en freudiansk analys av modell 1 A, men det återkommer jag till.

I bokens första delar skildras bland annat de massmord på judar som skedde i Ukraina och övriga Östeuropa och som nu är föremål för en utställning på forum för levande historia i Stockholm. Författaren fokuserar i dessa skildringar på förövarna, hur soldaterna och huvudpersonen påverkades av att utföra dessa fruktansvärda handlingar. Detta är ett mycket effektivt grepp. Det kan vara nästan omöjligt att ta till sig hemskheterna ur offrens perspektiv, det blir för overkligt, för ofattbart. Som berättaren själv påpekar kan vi aldrig föreställa oss vår egen död. Men man kan föreställa sig andras död sedd utifrån och även hur vansinnet i det urskiljningslösa dödandet måste ha upplevts av soldaterna som skulle utföra morden. Detaljerade beskrivningar av dessa massakrer varvas i bokens första del med långa malande utläggningar av truppförflyttningar och byråkratiska detaljer och gör den omväxlande outhärdligt plågsam och långtråkig att läsa. Men detta tror jag snarast är ett medvetet stilistiskt grepp, och som sådant fungerar det mycket bra. Vi får som läsare uppleva hur krigets grymheter till sist blir monotona för de inblandade och hur man distanserar sig från vansinnet genom att använda sig av torra byråkratiska termer och omskrivningar.

Aue ger politiska och historiska förklaringar till nazismen och dess grymheter, men bortser från det faktum att det faktiskt var människor som utförde alla dåd och ser inte alls sin egen skuld i det han gjort. Han avsäger sig sin egen mänsklighet genom att vägra ta ansvar för sina handlingar och ser både sitt eget personliga som Tysklands gemensamma öde som determinerat och historien har starka drag av grekiskt ödesdrama. Men i ett grekiskt drama får man alltid sitt straff. Undantaget är Orestes som dödar sin mor Klytaimestra och jagas av erinyerna, men sedan frikänns. Erinyerna kallas sedan eumeniderna, "de välvilliga" och det är därifrån boken hämtat sitt namn. Erinyerna själva symboliseras av två Kling och Klang-liknande poliser som jagar Aue och på ett Kafka-artat sätt dyker upp vid de mest absurda tillfällen.

Politik, psykologi och mytologi vävs in i varandra på ett skickligt sätt, löper som parallella tolkningar genom boken och skapar flera betydelselager. Aue minns med bitterhet hur han som ung tvingades läsa juridik, göra något "nyttigt" medan systern fick studera psykologi i väntan på att bli gift. I hans värld behöver kvinnorna inte ta ansvar på samma sätt som männen, de behöver inte bry sig om statsangelägenheter och framförallt behöver de inte kriga, inte döda. Att vara kvinna är för honom på sätt och vis detsamma som att vara barn, och han återkommer ständigt till hur han vill tillbaka in i den varma trygga livmodern, skyddad från omvärldens krav. Hans kärlek till systern Una är i grund och botten en önskan om att vara kvinna och bejaka sina kvinnliga sidor, "glädjen i tankens och språkets frihet istället för lagens kvävande tyngd".

Aues anala fixering eskalerar under romanens andra hälft och skildringarna av hans fantasier och drömmar når fram till (och över) gränsen för det tjatiga. Psykologiserandet blir till sist övertydligt och hans fixering vid systern, hans önskan att vara kvinna och hans drömmar och hallucinationer fyllda av sex och bajs blir först komiska, sedan tröttsamma. Även detta har dock sina poänger. Berättaren ser själva skrivandet som skitande, en form av rening, katarsis, och bryr sig inte om vad en eventuell läsare tycker, han skriver inte för att roa oss: "precis som när man har ätit måste man förr eller senare befria sig från avfallet, och även om det luktar illa har man inte alltid något val". Man får som läsare även bekräftelse av berättaren och lämnas aldrig helt ensam med den psykotiske Aue. Efter tjugo sidor av hallucinatoriskt malande återvänder den nyktre, skrivande Aue för att skjuta in en kommentar: "nu tror ni kanske att den här historien äntligen är slut, men nej, den fortsätter". Formuleringar knivskarpa som dessa skvallrar om att romanen många gånger är fruktansvärt rolig mitt i allt äckel och elände och berättaren sprider oneliners omkring sig som någon sorts nazistisk Oscar Wilde. Aue har ju dessutom vissa likheter med Dorian Gray i det gradvisa förfallet och avhumaniseringen.

Den första halvan av De välvilliga är ett mästerverk, en odyssé genom Europas allra mörkaste historia och de allra mörkaste hörnen av människosjälen. I den andra halvan spricker det storslagna bygge som påbörjats, den schablonmässiga skildringen fyller inte ut de ramar som ritats upp. Uppbyggnaden där psykologi, historia och politik sammanfogats är snillrik, men skildringen av huvudpersonen lever inte upp till inramningen. Aue går från att vara en liten, olycklig människa till att skildras som ett perverterat, patetiskt monster ju värre dåd han utför. Kanske är detta problemet med skildringar av ondskan, de fungerar inte inifrån. Ondskan är per definition det andra, det man ser utifrån. Vi accepterar inte att en karaktär som är som oss, som är mänsklig, skulle begå de brott Aue begår. Skildringen skulle upplevas som absurd och inte trovärdig.

Men Littell har – trots bristerna – gjort ett imponerande arbete och De välvilliga är på det stora hela en storslagen roman, även om huvudpersonen som sagt krymper under berättelsens gång.