Nina Björks avhandling slutar i ett självmord. Det är 1888 och Victoria Benedictsson väljer att skära halsen av sig. I Björks resonemang är detta resultatet av liberal ideologi. Det är tron på individens absoluta ansvar för sin egen framgång och lycka som gör att Benedictsson inte ser några andra utvägar. Hon har försökt att skapa ett jag, ett författar-jag, bortanför sin tids könsmaktordning och när hon känner att hon misslyckats med det finns ingen annanstans att lägga skulden än på sig själv.

Ett dramatiskt självmord är inget vanligt sätt att sluta en avhandling och Fria själar är heller inte någon vanlig sådan. Den är inte upplagd som en avhandling och med risk för att späda på avhandlingarnas ibland oförtjänt dåliga rykte som böcker betraktat, måste man nog ändå konstatera att om de flesta avhandlingar tenderar att ha större kunskapsvärde än läsvärde är förhållandet här snarare det omvända.

Fria själar är en uppgörelse med den individualistiska liberalism som kan sägas utgöra kapitalismens ideologiska överbyggnad och som fullkomligt genomsyrar den moderna västerländska synen på människa och samhälle. Björk diskuterar liberalismens urgestalter John Locke och John Stuart Mill och låter i sin andra del Benedictsson personifiera den svårlösliga konflikten mellan de båda herrarnas autonoma idealfigur och den i realiteten relationella människan.

Nina Björk har varit debattör i ropet sedan hennes Under det rosa täcket blev feministisk bibel i mitten av 1990-talet och Fria själar fick en hel del uppmärksamhet när den kom ut i höstas – inte minst av det mer skeptiska slaget. På senare tid har Björk anklagats för att ha övergivit sina feministiska ståndpunkter och Fria själar kritiserades som både ovetenskaplig och nykonservativ.

Och visst ekar det en smula misstänkt i öronen, när Björk inleder med att förankra sina resonemang i erfarenheten av att ha fått barn, av dessa vansinnigt irriterande människor som kan avfärda vad man än säger i vilket ämne som helst med ett ”Men du vet ju inte, för du har ju inte barn”. Den nyvunna, eller kanske snarare nyuppdagade, essentialism som Björk vill lyfta fram är dock knappast särskilt kontroversiell och har egentligen mycket lite med någon biologisk könsbestämning att göra.

Det Björk pekar på är snarare hur liberalismens tro på den självständiga individen krockar med den politiserande strukturella analys som bland annat feminismen bygger på. Människan är, menar Björk, snarare än den autonoma enhet liberalismen vill föreställa sig, en exceptionellt beroende varelse. Ingen annan art är så hjälplös under så lång tid som ett nyfött människobarn, inga andra är så beroende av varandra.

Här finns dock glidningar i resonemanget. Dels i genre, från de politiska texterna till Benedictssons personliga erfarenheter. Dels i behovstrappan, från invändningarna mot Locke och Mill att våra basbehov som av mat och dryck faktiskt inte direkt är frivilliga, till Benedictssons mer komplexa behov av självkänsla och bekräftelse.

Halvan om Benedictsson är onekligen bokens behållning och en erfarenhet av den moderna människosynens problem som fortfarande känns i grunden relevant. Historieskrivningen kring Locke och Mill framstår kanske i stora delar mer som kuriosa, men i huvudsak kan man ändå avskriva många av Fria själars problem som genrefrågor av måttligt intresse för den vanlige läsaren. Det här är mer en lång essä än en avhandling, men Björks förmåga att formulera den moderna människans komplexa föreställningar är densamma här som 1996. Också Fria själar hänger kvar i medvetandet.