Christine Falkenland har aldrig varit någon fegis-författare. Hon trycker skämskudden rätt upp i ansiktet på läsaren. Där bakom kan vi gråta, äcklas och förundras. Närvaron i hennes poesi är som en tafsande hand – något man gärna vill undkomma, men också något annat; något lockande, fascinerande, farligt och främmande. Få författare i Sverige – kanske ingen – har modet att skriva så förödmjukande ödmjukt och sanningsenligt, allvarligt bedjande som Falkenland. Nu har hon gjort det igen, i romanen Vinterträdgården. Det är så hårt. Så tufft!

Inte för inte inleds Vinterträdgården med raden: "Du behöver inte läsa detta. Du skulle väl bara bli generad…" Och det blir man.

Huvudpersonen i romanen, den fyrtioåriga Laura, bor i källarvåningen i sitt gamla barndomshem i den oglamorösa staden Skövde. Hon känner sig misslyckad på alla sätt: instängd, feg, oälskad och ful. På övervåningen av suterrängvillan bor hennes pappa. När hon inte handlar mat åt honom eller hjälper honom att skriva insändare så försöker hon gå ur vägen för honom – vill inte påminna honom om avkommans oduglighet. Övrig tid rastar Laura hunden och arbetar. Hon jobbar på dagis, men självfallet är hon inte utbildad dagbarnvårdare.

Så börjar saker förändras, så sakta. Laura möter den persiska Shahrzad, mamma till ett av barnen på dagis och börjar dessutom på en skrivarkurs. Nu blir det riktigt pinsamt och passionerat, språkligt såväl som sexuellt – men också hoppfullt och ljusnande. Laura blir fanatiskt och förvirrat förälskad i den gifta Shahrzad och de inleder ett hemligt förhållande. De dikter som Laura skriver är ibland så plågsamt klicheartade, pretentiösa och exotiserande att man blir mild och illamående på samma gång. Många som gått skrivarkurser kan nog känna igen sig. Det är en ömtålig ömhetssituation. För övrigt är detta den första skildringen jag läser av skrivarkurser i litteraturen, något jag tycker Falkenland kunde utnyttjat bättre. Hon kunde blivit ännu pinsammare, hon har ju i formen alla möjligheter att vältra sig i utelämnande, klyschig tonårspoesi. Det hade bara varit att ösa på ur alla dagboksanteckningar och kärleksförklaringar man någonsin skrivit. Här finns chansen att publicera alla texter men aldrig skulle komma på tanken att publicera eller skicka iväg. Det är vattentätt att låta den fiktiva skrivarkurseleven stå för dem. Jag saknar också en beskrivning av Lauras kurskamraters skrivande. Vad skriver de om? Vad tycker de om hennes texter? Påverkar deras texter inte Laura? Får dem henne att känna sig mindre ensam, bättre än dem – eller sämre? Som det är nu gestaltas bara en av eleverna på kursen, Kingston, och det inte särskilt ingående. Mot slutet av Vinterträdgården gör också Shahrdzad och Laura en resa till Iran, även denna skulle kunna beskrivas mer målande, få intensitet.

Vinterträdgården har ett problem, nämligen att närheten skapar distans. Den dominerande jagformen gör att den ständigt ältande Laura äger perspektivet. Och Laura är väldigt självupptagen. Shahrzad är hennes skamliga gudinna, Shahrzads man Amir får man inte många glimtar av och inte heller Lauras pappa känns särskilt levande. Det är en närgången berättelse, så närgången att den måste hållas på avstånd. Fascinationen finns där genomgående. Ett lätt äckel ligger hela tiden och lurar – en känsla av att vilja hålla upp garden, men samtidigt sträcka ut en hand. Det är så som man känner för riktigt ensamma människor; så som skulle ensamheten smitta, bli ett klibbigt klister; ett kardborreband av skamlig makt och snällhetsansvar.