Åh, vilken resa! Underfundig, sprakande och jag vet inte vad. Mitt huvud snurrar när jag tänker på alla bilder som Leonora Carringtons Hörluren har planterat i min hjärna. Surrande jättebin, hus formade som gökur, en värld som är som vår fast annorlunda. Som ställer frågor om hur vi tänker om ålderdomen, ordning och reda, existensen, men i en skruvad, surrealistisk, miljö. Allt med en härligt torr humor.

Marian Leatherby skickas till ett ålderdomshem för kvinnor av sin familj. Hon har då precis fått en hörlur av sin väninna Carmelle som gör att hon äntligen (?) kan höra. På ålderdomshemmet händer märkliga saker. Dr Gambit styr tillsammans med sin fru hemmet med järnhand. Frukost varje morgon med predikningar om hur Arbetet ska leda till upplysning. Men eftersom portionerna är så små, har Marian gott om tid att betrakta det porträtt av en blinkande nunna som sitter på väggen mittemot henne. Vem är hon? Varför blir Marian så gripen av hennes ansiktsuttryck? Ingen vill egentligen berätta, men en hemlig bok och ett fudgebak ställer den rådande ordningen på ända.

Hörluren bjuder på flera olika nivåer. Den går att läsa rakt upp och ner som en underhållande berättelse om tokiga tanter som gör uppror. Men också som ett pet på axeln, en andlig fundering. De stora existentiella frågorna i en kul förpackning. I like.