Utgiven | 2008 |
---|---|
ISBN | 9789173370431 |
Sidor | 310 |
Orginaltitel | The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society |
Översättare | Helena Ridelberg |
Den här brevromanen utspelar sig året efter andra världskrigets slut och handlar om den lilla engelska kanalön Guernsey, som ockuperades av tyskarna. Framför allt handlar den om människorna som bodde där och om hur de lyckades hålla modet uppe under de svåra åren.
Det första som lockade mig med boken var dess titel. Med ett sådant namn är det ju nästan oundvikligt att ett visst intresse väcks. Det visar sig, efter en stunds läsning, att Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap kom till av en ren slump, då dess medlemmar blev upptäckta av tyskarna då de bröt mot utegångsförbudet.
Mycket i boken beror faktiskt på slumpen, eller ödet, om man nu tror på det. Boken börjar med att den unga författaren Juliet blir kontaktad av en man vid namn Dawsey Adams. Han har hittat hennes namn och adress i en gammal bok som han tyckte om och undrar om hon har fler böcker av den författaren. Han nämner också att han är medlem i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, vilket väcker Juliets nyfikenhet. Hon bestämmer sig för att skriva om sällskapet och börjar brevväxla med flera av medlemmarna.
Juliet blir alltmer indragen i öbornas liv och bestämmer sig för att resa till Guernsey. Det blir en resa som kommer att förändra hennes liv för alltid.
Boken är som sagt skriven i brevform, vilket till en början gör att det är svårt att få grepp om personerna, men ge inte upp! De är väl värda mödan. Framför allt är det två personer som framträder klart och tydligt. Den första av dem är Juliet själv. Hon är den föräldralösa flickan som växte upp till en framgångsrik och självständig författare. Den andra personen är Elizabeth, läsecirkelns grundare, vars mod och påhittighet gör henne till en av bokhöstens starkast lysande stjärnor. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken förrän jag visste vad som hade hänt henne.
Det här är en bok som man läser med ett leende på läpparna. Trots att den handlar om tunga och jobbiga saker genomsyras den av en sådan kärlek – till litteraturen och till medmänniskan – att man blir gladare av att läsa den. Jag hade gärna läst fler böcker av Mary Ann Shaffer, men sorgligt nog blev det här hennes första och sista bok.
Publicerad: 2008-12-22 00:00 / Uppdaterad: 2008-12-22 00:00
En kommentar
[...] Recensioner som kommer närmast det jag tycker hittar ni hos Ett hem utan böcker och Dagens Bok [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).