Recension

: Livet på samhällets botten - världsbilden som skapar underklassen
Livet på samhällets botten - världsbilden som skapar underklassen Theodore Dalrymple
2008
Fri Förlag
8/10

Stridsskrift mot ansvarslösheten

Utgiven 2008
ISBN 9789189572096
Sidor 262
Orginaltitel Life at the Bottom - The Worldview that makes the Underclass
Översättare Erik Elmevik

Om författaren

Theodore Dalrymple, pseudonym för Anthony Daniels, född 1949, brittisk författare och pensionerad fängelseläkare och psykiater. Han har skrivit om kultur, konst, politik, utbildning och medicin, utifrån sina erfarenheter som läkare och psykiater i bland annat Zimbabwe and Tanzania, och senare i ett fängelse och på ett sjukhus i Birmingham i England.

Sök efter boken

2001 utkom Theodore Dalrymples "Life at the Bottom – The Worldview that makes the Underclass". I år har den utgivits i svensk översättning. Den består av artiklar skrivna mellan åren 1994 och 2004, därmed har den svenska utgåvan fått tillägg efter 2001 och även ett särskilt förord.

Theodore Darymple har arbetat som psykiater i flera fattiga länder. Under ett decennium har han också arbetat på ett sjukhus i ett engelskt slumområde och i ett fängelse i närheten. Genom sitt arbete i England har han träffat omkring tio tusen personer som försökt ta sitt liv. Dessa har berättat för honom om fyra till fem människor i sin närhet. Därmed har han fått kunskap om sammanlagt ca 50 000 personers levnadsvillkor. Deras liv är präglat av våld, kriminalitet och förnedring. Hans stora erfarenhet gör att han tydligt kan se hur det står till med den västerländska underklassen:

Och eftersom jag tidgare har arbetat som läkare i några av Afrikas fattigaste länder och i ett antal mycket fattiga länder i Stilla havet och Latinamerika tvekar jag inte att säga att den intellektuella, kulturella, emotionella och andliga utarmningen hos den västerländska underklassen är mer omfattande än hos någon annan större befolkningsgrupp som jag någonsin har kommit i kontakt med.

Västvärldens moderna underklass är inte materiellt fattig, på det sätt som underklassen var fattig förr.

Boken är verkligen en stridsskrift. Det känns på varje boksida hur angelägen Dalrymple är att få fram på vilket motbjudande sätt han tycker samhället utvecklats. Hur kravlösheten i skolan drabbar de elever hårdast, som lever utan en stabil familj och som inte upplever krav från föräldrar att bry sig om studierna och som ständigt lever i otrygghet. Kravlösheten leder till analfabetism och till en skriande brist på allmänbildning, vilket leder till dåligt betalda jobb, arbetslöshet, drogberoende och kriminalitet. Rättsväsendets försvagning och tillåtande attityd och polisens minskade resurser utnyttjas av de kriminella. Detta att det är synd om brottslingarna, men inte så synd om brottsoffren är förödande. Nedmonteringen av moralen har lett till ansvarslöshet hos alla och den kriminalitet som följer i spåren av detta, drabbar allra värst de allra svagaste själva, det är de själva som oftast blir brottsoffer.

Den största skulden till missförhållandena lägger Dalrymple på den intellektuella och politiska eliten, på de liberala tänkarna och politikerna. De ansåg att deras idéer var viktigare än konsekvenserna av dem. Tanken att skolan inte ska ställa så stora krav, att sexualiteten skulle levas ut, utan tanke på konsekvenserna, och att kärnfamiljen inte är så viktig (det är ju meningen att samhället ska ta hand om de misstag människor gör), allt detta skapar störst lidande hos de redan mest utsatta.

Men han lägger inte bara skulden på systemet och politikerna, utan också på människorna själva. Varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar och man kan inte bara skylla allt på sin barndom eller på samhället. Hans patienter har lärt sig att urskulda sig och förneka ett personligt ansvar för sina handlingar. De säger till exempel att de misshandlat för att de flippade ur, att de använder droger för att de är lättledda. Men när Dalrymple frågar om de aldrig låtit sig förledas till att studera matematik eller konjuktiv av franska verb, skrattar de och erkänner att detta tydliggör att de faktiskt gjort ett val.

Dalrymple har sett vad en svag polis leder till: att brottsligheten ökar, eftersom vissa brott är så vanliga och polisen har så lite resurser att den helt enkelt inte gör något åt dem. Polisen behövs, människor är oftast inte laglydiga om inte hotet om ett straff finns; det är bara att inse fakta. Kvinnor inleder förbindelse efter förbindelse med män som misshandlar dem. När de fött barn, lämnar mannen ofta dem. Dalrymple undrar varför kvinnorna inte kan bryta den onda cirkeln. Han föreslår en kvinna att hon ska presentera nästa man hon träffar för honom, så att han ska kunna avgöra om det är lämpligt att hon fortsätter att träffa mannen. Hon skrattar åt detta, och inser att Dalrymple naturligtvis vid blotta anblicken av mannen kommer att se att han är olämplig.

I boken radas exempel efter exempel upp på de mest tragiska och samtidigt absurda fall, där rättsväsende och socialarbetare inte gjort sitt eller handlat mot allt förnuft. Ibland ryggar jag tillbaka inför det sätt på vilket Darymples beskriver de människor han träffar. Han kommenterar nedlåtande deras ondskefulla utseende, passivitet, deras ändlösa TV-tittande, bristande karaktär, klädsel, deras av tatueringar täckta kroppar. Men det känns ändå trots allt tydligt att han mitt i all sin alltför stora uppriktighet, skriver om detta i största välmening. Han ser ju att människorna är offer för systemet och för det tänkande, som präglats in i dem sedan barnsben. Det skulle inte behöva vara som det är. Han vill åstadkomma förändring. Människorna har levt efter minsta motståndets lag, utan vägledning av moral och ambitioner. Dalrymple använder sig ofta av drastiska liknelser och belysande humor, som bidrar ytterligare till att man ser det absurda i det moderna samhället. Humorn utgör också för ett ögonblick en befriande kontrast till alla hemskheterna.

Dalrymple anser att problemen kan lösas med en konservativ politik. Det kan man tycka vad man vill om. Men eftersom han, till skillnad från politikerna, sett misären med egna ögon under mycket lång tid och träffat offer och förövare i tusental, känns hans åsikter och tankar mycket väl underbyggda. Jag kan inte annat än tycka att han har rätt.

Theodore Dalrymple har pensionerat sig som psykiater. Nu skriver han böcker, och publicerar regelbundet krönikor i tidskrifterna The Spectator i England och City Journal i USA. Samtidigt pågår detta, som han berättar om i sin bok. Han menar att det han beskrivit kan verka extremt med svenska mått mätt, men att "det snarare är en gradskillnad än en artskillnad". Han vill varna och uppmanar oss att ta hans erfarenheter på allvar.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2008-12-15 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-07 11:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3150

2 kommentarer

En allmän fråga, har inte med just den här recensionen att göra: Hur betygsätts böckerna? Är det enbart efter stilistiska kvaliteter, eller spelar det också in om recensenten "håller med" om vad boken säger?

Henrik Oregistrerad 2008-12-15 00:45
 

Rent spontant känner jag att det är svårt att skilja på vad jag tycker och stilistiska kvaliteter. Fast det behöver inte betyda att alla mina värdeomdömen utgår från om jag håller med författaren eller inte. Någon har kallat det för kritiskt övertagande (tror att det var Jan Myrdal), dvs. att man omvandlar en text utifrån sin egen världsbild. Finns möjligheten att göra det kan även texter som uttrycker motsatta åsikter bli givande.

Rasmus Landström Redaktionen 2008-12-15 17:19
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?