Jutta Ditfurth har spenderat sex år med att forska och samla material till den ambitiösa biografin över Ulrike Meinhof. Meinhof, ett namn från barndomen, omskriven och omtalad trots att hon då, i mitten av åttiotalet, varit död i ett decennium.

Baader-Meinhof gruppen och RAF har haft stort inflytande på den politiska debatten och fortsatte att ha det, trots att det rent politiska arbete som bedrevs av gruppen egentligen var begränsat, beroende på hur man ser deras verksamhet. Av alla deras högtflygande revolutionära planer blev en tumme, vilket Ditfurth inte väjer för, men heller inte problematiserar i så hög grad som man kanske hade kunnat önska. Att hon har sina sympatier hos Meinhof tydliggörs redan i boken inledning. Det behöver inte innebära ett problem. Men det blir ett problem när hon ställer sig ensidigt på Meinhofs sida och hävdar att de känslor och de tankar hon tillskriver Ulrike Meinhof är belagda – men de redovisas aldrig vilka som är källorna till denna information, och hur det kommer sig att de sitter inne med den. Ibland lyser bristen på källor igenom, som när några av Meinhofs åldriga släktingar ges väldigt stort utrymme i skildringen av Meinhofs tid i fängelset – helt enkelt för att de var de enda som besökte henne.

Den mest intressanta delen av biografin blir därför den del som behandlar uppväxt och tiden före äktenskapet med Klaus Rainer. Den unga Ulrike Meinhof känns verklig, det känns som att henne kommer läsaren tätt inpå, liksom journalisten med det starka sociala engagemanget. Det är svårare med aktivisten/terroristen och även modern Ulrike. Barnen, tvillingflickorna som under långa perioder inte får träffa sin mor, som skickas iväg från sina föräldrar vid späd ålder för att bo hemma hos Renate Riemeck och senare hos främlingar i Italien. De blir brickor i spelet mellan Meinhof och Rainer, brickor som, får man känslan av, ses som ägodelar av modern snarare än barn med behov av sina föräldrar. Rainer är en endimensionell figur, som en karikatyr av den dålige äkta mannen och frånvarande fadern. Riemeck och Rainer är bokens bad guys, fullständigt demoniserade av Ditfurth. De beskrivs som helt i händerna på den västtyska statsapparaten och deras agerande under de turbulenta åren i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet beskrivs som helt hänsynlöst och den enda förklaringen verkar vara deras gemensamma vilja att sabotera för Meinhof. En konspirationsidé som blir väldigt överdriven och enkelspårig.

Riemeck beskrivs hela tiden som Meinhofs fostermor, vilket blir märkligt med tanke på att hon i många år levde tillsammans med Meinhofs mor och senare tog hand om Ulrike och hennes syster efter moderns bortgång. Styvmor hade klingat bättre, vilket kan vara en märklig översättning eller en vilja att markera avstånd.

Det är också en god historielektion för dem som, liksom jag, tillhör den historielösa generationen. Undervisningen tog slut i och med andra världskriget. Eller, ja, sen var det ett krig i Vietnam också, som ingen ville ha men som tydligen utkämpades ändå. Oklart varför. Och så fanns det något som hette Sovjetunionen. Den delen illustrerades med en bild på en skördetröska. OchÂ…det var det.

Översättningen är tyvärr inte helt klockren och hade mått bra av lite ytterligare bearbetning. Ditfurths ambition är att förklara varför, hur den ansedda journalisten från den övre medelklassen blir en bankrånande terrorist. Hur förklarar man en logik som går ut på att ta till våld för att man anser att samhället är odemokratiskt? Eller att man, trots att man säger sig arbeta för folket utför attentat och begår brott som drabbar just den lilla mannen?

Trots att boken stundtals är lysande, och trots det ambitiösa upplägget, infinner sig fler frågor än svar. Varför blir aldrig därför.