I Europa verkar allting som rör islam vara oupplösligen knutet till en politisk diskussion. En diskussion som inte handlar om identitet och ursprung, utan ständigt söker sig ned till en grundläggande enfaldig fråga: kan vi leva med dessa människor? Frågan är inte bara starkt förenklad. Den är så klart formulerad ur ett strikt västerländskt perspektiv. I tidningar, radioprogram och tv diskuterar vi hur vi ska bevara våra sekulära demokratier, nu när stora muslimska minoriteter blivit en permanent del av dem. Detta är inte en diskussion som handlar om islam eller muslimer. Förutom att den inte så sällan innehåller ett starkt drag av den gamla skolans orientalism är den också mer en reflektion av de europeiska välfärdsstaternas halsstarriga oro för framtiden. Efter murens fall vet inte européerna vilka de är längre; de lever i en union i ständiga kriskonvulsioner och i en ny världsordning där man inte som tidigare kan placera sig mitt emellan två stora maktpoler – varken ideologiskt eller praktiskt. Debatten handlar mer om oss själva än vi tror. "Kan vi leva med oss själva i dessa tider, med dessa andra?".

Så uppfriskande då att Minaret är en opolitisk bok skriven av en muslimsk kvinna. Den är inte skriven för att formulera levnadsregler för muslimer i Europa, vilket kan verka motsägelsefullt då den faktiskt handlar om en muslim som får sitt religiösa uppvaknande i europeisk exil. Men den handlar mer om allmänmänsklig levnadsinställning än överlevnadsstrategier i den kristna världen.

Najwa växer upp i Khartoum, Sudan. Hennes far är minister och familjen är mycket rik. Najwa behöver aldrig oroa sig för sitt materiella välmående, det finns alltid en betjänt i bakgrunden och mer fickpengar att hämta hos föräldrarna. Hon lever ett i huvudsak västerländskt liv och den religiösa medvetenheten kan sammanfattas i ett mycket världsligt konstaterande: Ramadan är ett bra tillfälle att banta.

Allting förändras då Sudan drabbas av en kupp. Fadern arresteras och familjen tvingas fly till London. Genom den ena tragiska händelsen efter den andra står Najwa till slut ensam. Berövad sin ekonomiska trygghet och en säker framtid som societetsdam i Khartoum. Efter den brutala klassresan nedåt är hon inte längre intressant att gifta sig med. Hon är bara ännu en utlänning i London som tvingas försörja sig som hembiträde. Sakta växer en ny medvetenhet fram hos henne, hon börjar omvärdera det mesta runt omkring sig och med långsam målmedvetenhet når hon en ny förståelse för sin religion. Hon blir en rättroende muslim.

Mot slutet av Minaret är det tydligt att allt som hänt Najwa, hela hennes tragiska levnadsöde och människorna på vägen, bara varit kulisser kring romankonstruktionens centrum; det religiösa uppvaknandet. Hon utstår nederlag efter nederlag ändå in i det sista och ändå står islam där som det som hon trots allt vunnit. Det lyckliga slutet är inte en man och familj. Det är att göra pilgrimsfärd till Mecka. Ändå är det inte nödvändigtvis religionen i sig som är det verkligt viktiga i Najwas nya liv. Den kanske bara är en väg till den ödmjukhet som hon måste finna för att uthärda situationen. Man måste inte vara muslim eller kristen för att inse att vi inte har någon kontroll över många av de livsavgörande händelserna. Det kanske bara krävs lite livserfarenhet för att förstå att det långa fallet ned är en risk inbyggd i den mänskliga upplevelsen.