Éric Chevillards senaste till svenska översatta bok Rödöra var en experimentell och vass uppgörelse med reseromanen. I taket vill vara detsamma, fast den här gången är det socialreportaget och skildringen av samhällets utstötta som det ska göras upp med. Chevillard vänder sig ifrån det politiskt agiterande och de melodramatiska skräckberättelserna. I I taket finns inga stackars hemlösa offer, smutsiga narkomaner, illegala invandrare med slavkontrakt eller trafficking-prostituerade tonåringar med öden att förfasas, gråta över eller än en gång – genom fiktionen kommersialisera.

I I taket görs de socialt utstötta till ett team antihjältar. Huvudpersonen, och till största del berättarjaget är en ung hemlös man som ständigt går omkring med en uppochnedvänd stol på huvudet. Samhället är på grund av detta oförmöget att acceptera och införliva honom vilket huvudpersonen tycker är märkligt då han i allt annat ser otroligt grå och intetsägande ut. Men de "socialt anpassade" människorna nöjer sig inte med att ignorera honom och hans behov, de hånar och låter honom aldrig få en lugn stund.

Â… min frid godtas hur som helst inte, den bryter mot jag vet inte vad för ett bud, den måste till varje pris förhindras och till den änden mobiliseras alla mina krafter intill minsta styrka – om jag så bodde på en öde ö långt ute till havs skulle en skogshuggare gå iland för att fälla min enda palm och frånta mig dess skugga Â…

Förutom mannen med stolen gestaltar Chevillard en rad andra utstötta figurer, den ena mer surrealistisk än den andra. Det är fröken Stempf som berättar sagor för sina ofödda barn, den filosofiska konstnären Kolski som vill göra en skulptur av mänskliga kroppsodörer, Malton med rullstolen och grävmaskinisten utan grävmaskin: Touporia.

Men vem är det som är konstig och vem är det som är normal, som Thåström skulle fråga sig? Varför är det så konstigt att gå runt med en stol på huvudet, men inte att sitta på den? När Chevillard, utan att förklara hur det rent gravitationsmässigt och anatomiskt är möjligt skriver fram en fristad i taket åt de utstötta antihjältarna – då får allting en spegelbild! Dessutom blir det en slagkraftig kritik mot bostadsbristen i Paris.

Â… lägenhetsinnehavare kan vara arroganta och småaktiga och anser oftast att de äger luftrummet i sin bostad, liksom väggarna från golv till tak och till och med innertak fastän de aldrig satt sin fot där, och är desto mindre benägna att låta andra få användning för utrymmet som de är oförmögna att använda själva.

Chevillard har ett speciellt språk, med otrolig skärpa och torr satir kan han måla upp ett helt bildgalleri för att två sidor fram vända allting ut och in, eller uppochned, som satt man i taket likt en fluga och iakttog samma förlopp. Det fungerar imponerande bra, det vill säga i stora drag. De svulstiga och som det känns milslånga beskrivningarna av en persons anlete påminner däremot om artonhundratalsförfattarens Balzacs personbeskrivningar, och är mest irriterande, liksom de omständliga bildleden och liknelserna som aldrig tar slut. Satiren, i det mindre formatet, tippar allt som oftast över till putslustigheter och absurditeten känns aldrig magisk, utan just bara smårolig. Berättelsen blir på det hela taget en i tanken fascinerande liknelse, en omkullkastning av samhället. De gripande personporträtten, inkännande levnadsödena och realistiska skildringarna uteblir. Säkerligen som planerat, men kanske köper och läser jag ändå hellre en tidning med ett socialrealistiskt reportage nästa gång.