Att vi inte ser männen för alla män hör till mansforskningens grundteser. Ändå har kvinnlighet som konstruktion diskuterats i decennier medan konstruktioner av maskulinitet fått stå relativt oproblematiserade. Det menar Anja Hirdman, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet, som i flera studier uppmärksammat mans- och kvinnobilder i media.

Föreställningarna om maskulinitet och femininitet går hand i hand (för att använda en i sammanhanget väl oskuldsfull metafor). Den ena blir knappast begriplig utan inblick i den andra, vilket Hirdmans beskrivning föredömligt nog uppmärksammar. Någon symmetrisk relation rör det sig emellertid inte om.

Det är pornografin som står i centrum i Den ensamma fallosen, men också det pornografiskt inspirerade bildspråket i media i allmänhet. Kvällstidningar, teve, tidskrifter för män och kvinnor, alla framstår de som mer och mer sexualiserade. Särskilt intressant, och för all del obehagligt, blir det i avsnittet om ungdomars egna bilder som läggs ut och kommenteras på nätet.

Precis som både tjej- och killtidningar illustreras av lättklädda kvinnor utgår bilderna av såväl kvinnor som män från den berömda manliga blicken. Kvinnor lär sig att brutalt granska andra kvinnor, och sig själva, som ”female chauvinist pigs”. Och kraven på män och kvinnor ser fundamentalt olika ut – även om de på männen ofta framstår som de mest krävande och låsta. Kvinnor ska signalera sex och tillgänglighet, män ska det absolut inte. Heterosexualitet är en minst lika stark norm som könens isärhållande, där män beskrivs som aktiva, kontrollerade och självständiga. Ett talande exempel ger Hirdman just i titels närmast mytologiskt aktiva fallos:

Det är i sig intressant hur stark denna koppling är, att den och inte vaginan är den som ”gör”. Den ”går in” och i detta ska aktiviteten ligga medan vaginan ”tar emot”. Detta förhållande skulle naturligtvis, som Sara Højgaard Cawood påpekar, kunna förstås tvärtom, även om det är svårt att tänka helt om kring något så invant. När handen håller om ett glas ser vi handen som den ”görande” och inte glaset som det som håller handen.

Det måste kräva en forskare med ganska stora portioner både galghumor och hopp för att orka sysselsätta sig med ett material som Hirdmans. Den ensamma fallosen är en bred, intelligent och bitvis riktigt underhållande skildring, men faktum kvartstår att mediaklichéerna verkar så inrutade och allmänt fastgjutna att författaren i bokens slutkapitel ser sig nödd att påpeka att detta är ett ovanligt reaktionärt område. Möjligen är själva intensiteten i klichébyggandet – i Respect the cock-seminarier och småtjejer med Pornstar-toppar och playmate-drömmar – också ett tecken på en sexualiserad medievärld i rubbning?