Det kan kallas för noveller, men känns trots allt mer som en roman. För det här är texter som är större tillsammans än var för sig. De har alla samma kvinnliga huvudperson, som har starka drag av Margaret Atwood själv, och de ger bilder ur hennes liv från att hon var en elvaårig flicka till dess att hon är en gammal dam. Berättelserna är sällan särskilt dramatiska men däremot alltid mycket betydelsebärande. Det handlar om Nells relation till sin syster, sin mor, sin man och andra viktiga personer i hennes liv, och därigenom också om hur hon själv förändras med tiden och vilka roller hon intar i förhållande till människorna omkring sig.

Som sagt är det inte dramatiskt, snarare tvärtom: demonstrativt vardagligt. Nell stickar strumpor till den lillasyster hon snart ska få, hon plockar plommon och lagar sylt på den gård där hon bosätter sig med sin man, hon besöker sina föräldrar när de blivit gamla och döva. Men under stickandet finns rädslan för att modern, som egentligen är för gammal för att få barn, inte ska klara sig. Och bakom plommonplockningen ligger frågan om anpassning, om att lära sig ta livet som det blev, och att avväga om det var värt det. De fysiska tingen är betydelsefulla, genom att använda dem som exempel behöver Atwood aldrig bli övertydlig – det ligger redan så mycket känsla och handgriplighet i själva företeelserna.

Om Margaret Atwood hade fått pris för denna bok med motiveringen att hon talat om "den kvinnliga erfarenheten" (vilket ju upprörde Doris Lessing när hon fick Nobelpriset) så tror jag inte att Atwood hade klagat. Det är ett kvinnoliv som skildras, och avsikten är bredare än att bara skildra det individuella: i detta liv finns en generations uppväxt och åldrande. Den novell som står starkast för sig själv handlar för övrigt just om upptäckten av den kvinnliga frågan: I "Min förra hertiginna" går Nell i skolan och klassen läser litteratur under den besjälade lärarinnan miss Bessie. Genom analysen av Brownings dikt med samma titel som novellen stiger ett medvetande upp i Nell: hur kvinnor skildras i litteraturen, hur kvinnan därmed setts i världen. Det är en snygg text som utan att peka med hela handen visar på grundläggande beståndsdelar i världen och i uppväxten – samtidigt som den kan läsas som en nyckel till textanalys i allmänhet.

Men det som framför allt gör den här boken så trevlig (och trevlig är rätt ord) är språket. Det är lätt och behagligt, ombonat att vistas i som ett vardagsrum med en brasa. Berättaren använder en – ytterst mild – ironi och en lätt distans till skeendena som gör att vi ler åt lustigheter men aldrig slipper undan sorgen. Och så finns här fantastiska liknelser:

Det var äktenskapet, som Nell såg framför sig som en stor, taggig växt – en korsning mellan ett tätt mörkgrönt buskage och en åskmolnsformad cancersvulst, med samma vidhäftningsförmåga som murbruk och ett antal tentakler, likt ett nystan av blodiglar.

Eller (liknelsen kommer mot slutet):

Vår skola var inte för rikemansbarn… Inte heller var vår skola för de skrala: vi hade inte deras privilegium att betraktas som för dumma för att gå vidare. Avhopparna som vi kallade dem hade slutat så snart de kunde, men inte förrän de torterat oss och kallat oss för plugghästar, ögontjänare, skrytmånsar och smilfinkar och obarmhärtigt hånat alla som faktiskt läste läxorna. Genom dem hade vi fått en tvetydig självbild. "Ni tror att ni är så klyftiga" hade de hånflinat, och vi hade trott att vi var klyftiga, i alla fall klyftigare än de; men vi gillade inte riktigt vår klyftighet. Det var som att ha en extra hand: en fördel när man skulle öppna dörrar, men trots det abnormt.