I Sara Mannheimers debutroman Reglerna kryllar det av små lustigheter och redan från första kapitlet förstår man att det är en ovanlig roman. Berättarjaget Sara går runt i sin lägenhet, som hon kallar "eremitaget" och lindar en äppelklyfta med algtråd: det är rätt sorts klyfta och rätt sorts tråd och på en torkplatta i köket ligger rätt sorts frön som ska rivas ovanpå med ett puderjärn. Precis när detta ska utföras ringer det dock på dörren. Sara blir rådvill – vad ska hon göra? Å ena sidan borde hon äta klyftan: det är hög tid för det nu. Å andra sidan borde hon öppna dörren för det är rätt att välkomna spontana besök. Hon bestämmer sig för det sistnämnda och in stormar en gammal vän, pladdrande om en workshop och den fantastiska GEMENSKAP som rådde där. Sara blir misstänksam. Inte bara att hon kommer instormande och stör i matceremonien, hon tjatar dessutom om en GEMENSKAP som Sara omöjligen kan uppleva. Dessutom måste någonting ha försummats i denna massiva fokus på sämjan. Något elementärt som inte kan ifrågasättas. Efter att vännen har gått sätter sig Sara ner med penna och papper. "Jag kan inte längre härbärgera reglerna i min kropp, cirklandes som ett gäng osaliga interner" hör hon sig själv säga. "De måste få en röst, de måste kunna ge världen ett oantastligt svar på tal. Jag måste en gång för alla formulera mig kring mitt livs fundament".

Så börjar en vansinnig historia om en kvinnas upptäcktsfärd i livet och hennes försök att skapa "den levande skapelsen". Det kan vara i form av en stämning och en dikt eller i form av ett kärleksmöte och en bebis: det viktigaste är att något blir kvar efter själva skaparakten. Vid ett tillfälle får berättarjaget i uppgift att skapa ett "hörn" i en "religiös lokal" och bestämmer sig för att blåsa trettontusen pyttesmå glaskulor att foga samman i en majestätisk gestalt. Vid ett annat tillfälle åker hon "utomlands" för att skriva en roman men blir avbruten av en mystisk kvinna som smyger runt på nedervåningen i huset hon hyr.

När jag läser Reglerna blir jag först irriterad, sedan förbryllad och sedan irriterad igen … För trots historiens alla små underbara detaljer har jag svårt att tycka om berättarjaget som framstår som inbilsk och självupptagen. Sedan slår det mig plötsligt att hon är rätt lik mig själv. När jag slår igen boken konstaterar jag att man faktiskt inte behöver tycka om huvudpersonen för att gilla berättelsen. Det öppnar en annan läsvariant: jag börjar jämföra Sara med Arvid Stjärnblom i Den allvarsamma leken. Liksom honom är Sara en konstnärssjäl som söker ensamhet. Båda är upptäckare av sexualitet och maktspel. Det enda som skiljer dem åt är att Arvid är man medan Sara är kvinna. Det gör att man oreflekterat dömer henne på ett helt annat sätt: "inte borde hon göra sådär mot alla de där – vem tror hon att hon är egentligen?" Jag upptäcker mig själv med att vara förmäten och småsint på ett sätt som jag inte brukar vara när jag läser utvecklingsromaner om män. Jag börjar tänka.

Så betyget till Reglerna blir högt: det är en otroligt välskriven bok som arbetar med perspektivförskjutning. Att ändra kön på en huvudperson kan tyckas vara en lätt uppgift, men då måste man komma ihåg att böcker alltid skrivs mot en tradition. Att ge en utvecklingsroman en "kvinnlig" språkdräkt och huvudperson är knappast gjort i en handvändning. Det handlar om att göra en variant utav Arvid och med det lyckas Mannheimer utmärkt.